534. Men i denna rytmiska rörelse möter vi för första gången "perspektivprincipen", eftersom det här är fråga om en upplevelse av storleks- eller kontrastförhållanden. I verkligheten existerar i världsalltet endast "det gudomliga något". Det är detta eviga "något" som "ser sig självt" i form av alla existerande kontraster, vilka åter i sin djupaste analys endast är uttryck för "perspektiviska" förhållanden och därmed är illusoriska. Detta innebär i sin tur, att allt som förnims eller upplevs i själva verket är "det gudomliga något". Dock uppfattar eller förnimmer vi det inte i dess kontrastlösa eller "immateriella", men därför inte mindre absoluta, existens, eftersom denna existens helt enkelt inte är tillgänglig för förnimmelse. Den är ju till före förnimmelsen. Och det är därför vi måste uttrycka dess analys som blott och bart "ett något som är".
      Då det gudomliga något finns till före förnimmelsen, och denna i sin tur inte kan existera utan att vara identisk med en egenskap hos detta "något", är ju detta "något" förnimmelseförmågans upphov. Genom denna förmåga blir det nämnda "något" i stånd att "se", "höra", "lukta", "smaka", "känna", "förnimma".
      Men vad är då det som det är i stånd att "förnimma"? Endast detta "något" existerar ju. Det uppfyller allt. Förnimmelseförmågan visar sig därmed vara ett "något", genom vilket "något nr 1" kan uppleva sig självt. Men en "upplevelse" av detta "något" är inte detsamma som detta "något" självt. Upplevelsen kan i sin djupaste analys aldrig någonsin bli annat än en "kopia" av verkligheten. Det kommer alltid ovillkorligen att finnas den skillnaden mellan upplevelsen och verkligheten, att upplevelsen är frambringad, medan verkligheten är evig. "Något nr 1" kan därför aldrig genom förnimmelseförmågan komma att uppleva verkligheten (sig självt), utan endast en "kopia" av verkligheten, vilket innebär att det aldrig, genom förnimmelseförmågan, direkt kan uppleva sig självt, utan endast "se" eller "förnimma" en frambringad "kopia" av sig självt.
      Härmed framstår det för den utvecklade forskaren som ett faktum att verkligheten framträder med två analyser, nämligen "den absoluta verkligheten" och "synen av denna verklighet", det vill säga "den förnumna och därmed frambringade eller skapade verkligheten". Men härmed blir ett tredje "något" också ett faktum för forskaren, nämligen "förnimmelseförmågan", vilken åter är detsamma som "skaparförmågan". Den absoluta verklighetens högsta analys framträder således som tre olika "något", nämligen "något nr 1" (själva den orubbliga verkligheten), "något nr 2" (förnimmelse- eller skaparförmågan) och "något nr 3" (synen eller upplevelsen av verkligheten). Och här står vi åter inför de tre oundvikliga "X-en". Denna analys är desto mer verklig som den efter hand blir oundviklig för alla levande väsen som nått stadiet för fritt tänkande eller en utvecklad logik. Ingen oförvillad människa kan komma ifrån, att hon själv utgör ett "något" som upplever, tänker och handlar eller manifesterar sig. Hon är ovedersägligt ett "något" som "förnimmer" eller "skapar". Hon kan således inte neka till att hon utgör ett "X1" eller "något nr 1". Då förnimmelse- eller skaparförmågan i varje levande väsen också är ett faktum, blir "X2" eller "något nr 2" likaså ett faktum. Men eftersom varje levande väsen också utgör en manifestation eller något frambringat i form av dess organism, blir dess identitet som "X3" eller som "något nr 3" på samma sätt ett orubbligt faktum. Det ter sig då också som helt ovedersägligt att dessa tre "något" utgör en enhet, och att de utan denna identitet skulle vara en omöjlighet som "levande väsen".