536. Det är således ett faktum att "det gudomliga något" bakom alla företeelser, eller jaget bakom "det levande väsendet", har förmågan att "se sig självt". Det är denna "syn" som vi kallar "medvetande". Den utgör därmed en "tänkt verklighet" vid sidan av den "absoluta verkligheten" och skiljer sig från denna bland annat genom att den är "timlig", medan den absoluta eller "icke skapade" verkligheten aldrig någonsin har haft en början och därför är "evig".
      Eftersom den "timliga" verkligheten är skapad, måste den också upphöra. Vi har aldrig i något enda fall sett att något evigt kan skapas. Det som kan skapas måste alltid vara "timligt" eller förgängligt. Och redan av den orsaken kan "den tänkta verkligheten" (något nr 3) aldrig någonsin vara en korrekt bild av den absoluta verkligheten (något nr 1). Men när den syn som "något nr 1" skapar av sig självt endast är "timlig", måste den upphöra, och detta "något" måste då åter vara utan någon "syn av sig självt", om det inte vore så ordnat i tillvaron att en syn inte kan förgå med mindre än att en ny syn skapas. Detta "någots" synliggörande av "sig självt" blir därigenom identiskt med skapandet av – inte bara en syn – utan en oändlig rad av "syner" eller "bilder" av "sig självt". Och det är just detta "bildskapande" som vi bevittnar i den dagliga tillvaron. Hela vår upplevelse av livet består ju uteslutande av en inför vårt jag förbidefilerande rad av syner. Alla dessa syner är detsamma som tankar, förnimmelser, upplevelser, erfarenheter, kort sagt allt som över huvud taget kan hända ett väsen. Alla dessa företeelser är således absolut utan undantag det omtalade "någots" frambringade syner av "sig självt". Detta frambringande kallar vi "förnimmande" eller "skapande". Och detta utgör alltså "något nr 2".
      "Något nr 3" utgör som nämnts de genom "något nr 2" frambringade "synerna" av "något nr 1". Men då detta sistnämnda "något" i sin absoluta verklighet är ett "evigt ting", kan det omöjligt uttryckas genom en "timlig" företeelse. Då timliga företeelser, oavsett hur de uppträder, oavsett vilken färg, storlek eller rörelse de har, likväl är "syner" av det eviga "något nr 1", blir deras identitet som illusoriska lättbegriplig. När vi säger om ett ting att det är tre meter, betyder det i verkligheten, kosmiskt sett, att vi säger att "något nr 1" är tre meter. Eftersom detta "något" emellertid omfattar all existerande rymd, kan tre meter inte vara något riktigt uttryck för eller någon riktig bild av den nämnda gudomliga realiteten. Detsamma är fallet om vi säger om ett ting att det är tjugo år. Då är det också "något nr 1", som vi i verkligheten ger uttryck för, ty tinget är ju identiskt med detta "något". Och då det omfattar all existerande tid, kan det inte uttryckas genom ålder. Såväl de "tjugo åren" som de "tre meterna" är helt illusoriska och täcker ingenting alls av det verkliga "någots" kosmiska natur.
      Då "det gudomliga något" således rymmer allt som finns av färger, storlekar, vikter och volymer osv., upphäver det i själva sin natur alla dessa företeelser. Eftersom det rymmer allt, är det oändligt, vilket betyder att det i verkligheten inte har storlek, färg, vikt, volym, konsistens eller dylikt. Ingen som helst av sådana företeelser kan därför utgöra detta "någots" analys. Dess verkliga analys är namnlös av den enkla orsaken att det inte har någon annan analys än att "det existerar".
      Det är ju därför som det här i Livets Bog betecknas som "det gudomliga något" eller "X1".
      Att detta "något" inte desto mindre upplever "sig självt" med färg, storlek och volym etc., beror som nämnts på "något nr 2". Med hjälp av förnimmelseförmågan kan det uppleva en timlig reflektion av sin egen eviga natur. Förnimmelseförmågan är således ett "något", med vars hjälp "något nr 1" kan skapa en kontrast till sin egen eviga existens. Med hjälp av denna kontrast blir det möjligt att "förnimma".