Martinus: Livets Bog, del 2, st 538

538. Det fundamentala i tillvaron är, som vi här har sett, "det treeniga något". Då denna allomfattande realitet är en treenighet, kan vart och ett av de i denna treenighet framträdande "något" i sin första eller högsta analys uttryckas som en "princip". Det är först i och med dessa tre "principers" sammansmältning till eller framträdande som en "enhet", som den uppenbarar sig som "ett levande väsen". Ingen av dessa principer har någonsin existerat åtskild från de övriga, och kommer aldrig i evighet att kunna göra det. Denna enhet är det levande väsendets eviga analys och skiljer sig från alla andra existerande realiteter i tillvaron eller världsalltet genom att dessa är "timliga", det vill säga utgör "skapade" eller "frambringade" ting med den nämnda "treenigheten" som upphov. Således kan det levande väsendet liksom världsalltet aldrig någonsin i sin grundanalys komma ifrån sin identitet med "den treeniga principen".
Då denna princip är till före "det skapade", kan den inte själv ha någon föregående "skapare" till upphov. Men då den inte har någon föregående "skapare" till upphov, kan den inte vara "skapad", kan inte ha "blivit till" och måste därför i all evighet "ha varit till". Att hävda motsatsen, vore detsamma som att tro att "något" kan komma ur "intet". Detta "intet" måste då vara upphovet till varje form av "något". Konsekvensen av detta måste åter bli att det är "det skapade" som frambringar "skaparen", vilket i sin tur innebär att skräddaren är en produkt av kläderna, snickaren en produkt av möblerna, eller att brödet är upphov till bagaren osv. Vi kommer då in i abnormitetens eller dårskapens mörka regioner, fjärran från det förnuft eller den logik som upprätthåller världsalltet med dess stjärnhärar, solar, vintergator, klot, planeter, väsen, mikrober och övriga existensformer.

Föregående

Nästa