540. Men även om allt synligt eller förnimbart inte är vad det ser ut att vara, utan i sin djupaste analys är identiskt med "något nr 1", kvarstår det faktum att "illusionerna" existerar. "Något nr 1" har förmåga att frambringa eller skapa – inte absoluta realiteter – utan "illusioner".
      Varför kan "det gudomliga någots" skapelse således enbart vara eller bli "illusioner"? Ja, svaret är enklare än man först kanske är böjd att tro. "Skaparen" har nämligen inget som helst material att skapa av annat än – sig själv, sitt eget väsen. Han måste därför, för att skapa absoluta realiteter, utplåna sitt eget absoluta väsen (något nr 1). Men då "något" omöjligt kan bli till "intet", låter ju detta sig inte göras. När "något nr 1" inte desto mindre skapar "något nr 3", måste det ena av dessa två "något" vara illusoriskt. Då "något nr 1" i analysen måste finnas till före "något nr 3", är det "något nr 1" som är verkligt, och "något nr 3" som är overkligt. Vore det inte så, skulle det vara omöjligt för "något nr 1" att bli herre över "något nr 3". Och utan detta herradöme skulle dess existens som "levande väsen" vara en omöjlighet. Om "något nr 3" vore lika realistiskt som "något nr 1", skulle dessa två realiteter bilda en orubblig jämvikt som evigt skulle utgöra en död punkt, varpå en evig död och därmed ett evigt "intet" skulle råda där världsalltet nu uppenbarar sig. Om "något nr 3" vore hundraprocentigt jämbördigt med "något nr 1", skulle kontrastprincipen och därmed förmågan att förnimma vara en omöjlighet. Ty denna princip är just i sitt allra första ursprung identisk med den underlägsenhet som kännetecknar "något nr 3". Att "något nr 3" verkligen är "något nr 1" underordnat, blir ett faktum genom dess identitet som "rörelse" och den därigenom oundvikliga verkan som vi kallar "föränderlighet". Rörelse är i alla existerande former och tillstånd verkan av en orsak och blir därigenom ovillkorligen identisk med "ett något som är underordnat ett annat något". Då detta andra "något" endast kan vara "något nr 1", blir detta således tingens herre och upphov. Denna dess höga identitet vilar alltså uteslutande på det förhållandet att "något nr 3" utgör illusioner.
      Men då illusionerna existerar, utgör således "något nr 3", som ju är illusionernas värld, ett slags verklighet, dock inte i form, gestalt, volym eller kort sagt något som är tillgängligt för sinnena, eftersom ett sådant "något" endast kan existera som "en begränsad oändlighet" och därmed avslöjar begränsningen som en illusion. Det enda absoluta eller verkliga som kan tillmätas illusionernas värld kan därför inte alls uttryckas i någon form av förnimbara detaljer. Och den kosmiska analysen av denna värld blir därför orubbligt att den utgör "ett något som är". Men då denna analys just precis är helt identisk med analysen av "något nr 1", framstår det här som ett faktum att "något nr 1" och "något nr 3" är identiska. De utgör alltså en enhet med två analyser. Men att dessa två analyser är faktum, gör som redan nämnts även närvaron av ett "tredje något" till faktum, nämligen det "något" som ligger till grund för att "något nr 1" får analysen "något nr 3". Det blir således ett faktum att "något nr 1" upplever sig självt som "något nr 3". Denna härmed avslöjade upplevelseförmåga har vi redan lärt känna som "skaparförmågan" eller "X2".
      Men denna skaparförmåga kan inte vara "något skapat", för i så fall skulle dess upphov (X1) ha haft en före denna skaparförmågas tillblivelse existerande tillvaro, där det inte hade någon skaparförmåga. Och eftersom det inte hade någon skaparförmåga, kunde det omöjligt skapa en sådan förmåga. Det framstår därför även här som ett faktum att denna förmåga är en evig realitet. Men då den är en evig realitet, har den ju ingen början och inget slut och är därmed en uppenbarelse av oändligheten eller det obegränsade. Dess framträdande som "skaparförmåga" är således en illusion. Men denna illusions existens är absolut verklighet. Denna verklighet kan därför rätteligen, kosmiskt sett, inte ha någon annan analys än just "ett något som är", det vill säga exakt samma analys som den "något nr 1" framträder med. Och här har vi på nytt fastställt att det enda absoluta som existerar, är "något nr 1" eller "det gudomliga något". De andra två formerna av "något" framträder helt riktigt som utgörande "skaparförmågan" och "det skapade", men det är just dessa två former av framträdande som är illusoriska, i och med att deras identitet såsom samtidigt utgörande "något nr 1" inte kan utplånas. De utgör i sin högsta eller sista och därmed enda absoluta analys "ett något som är", och de tre "något" utgör därmed orubbligt denna enda och i sin högsta analys namnlösa realitet. Uttrycket "ett något som är" täcker således världsalltets absolut högsta eller första analys. Det är den kosmiska forskarens första realistiska eller absoluta facit. Det täcker såväl hans egen identitets högsta analys som världsalltets. Och med den rätta upplevelsen av detta och den åtföljande fullständiga förståelsen av denna livets högsta analys, är grunden lagd för hans egen odödlighetsupplevelse, och åsynen av hans egen absolut eviga existens har börjat bana sig väg fram till hans vakna dagsmedvetande.
      Såväl varje existerande väsen som varje existerande ting utgör således i sin allra högsta analys ett namnlöst "något som är". Och inte i någon analys syns det mer klart eller blir det mer bekräftat än här, att Gudomen är närvarande i allt och alla. Och de gamla orden "I honom är det vi lever, rör oss och är till" får här sin orubbliga bekräftelse.