542. Den stora frågan blir nu: Hur kan "något nr 1" framträda i "synlig" gestalt som fasta, flytande och gasformiga materiemassor och därigenom framträda som element, väsen och ting, skapa sorg och glädje, plåga och välbefinnande, förbannelser och välsignelser, omätlig kunskap och vetande samtidigt med utomordentligt framträdande primitivitet, sfärer av strålande upplevelser och sfärer fyllda av sjukdom, nöd och elände etc.?
      Ja, här måste svaret bli, att detta endast är möjligt genom att alla de nämnda detaljerna enbart är illusioner. De uttrycker endast förhållandet till andra illusioner. Det är detta förhållande vi kallar "relativitet". "Relativitet" är således detsamma som ett tings förhållande till ett annat ting och den därav följande reaktionen på sinnena eller upplevelseförmågan. När vi ser horisonten blåna i fjärran, är denna syn "relativ". Kommer vi ut i det område som nyss såg "blånande" ut, finner vi från vår nya utsiktspunkt i regel att området inte alls är blåare än det område vi lämnat. Det kanske till och med är beklätt med grönt gräs eller gula sädesfält eller brun ljung, eller uppvisar andra ting med färger som helt avviker från blått. Det "blånande" kanske saknas helt. Det "blånande" som vi iakttog från vår första utsiktspunkt, är alltså bara horisontens färganalys sedd från vår första utsiktspunkt. När vi lämnade denna utsiktspunkt och närmade oss den fjärran belägna horisonten, försvann "det blånande" mer och mer för att till sist bli helt osynligt. Orsaken till detta försvinnande ligger enbart i det förhållandet att den avlägsna horisonten ses genom ett tjockare luftlager än närliggande områden. Då luftens "blå" färg är så svag att den endast blir synlig när vi ser den genom ett kilometertjockt luftlager, förstår man varför den avtar allteftersom man närmar sig den avlägsna horisonten. I samma mån som vi kilometer för kilometer närmar oss denna, blir avståndet i luftoceanen mellan våra ögon och horisontens detaljer kortare, vilket innebär att luftlagret mellan våra ögon och de nämnda detaljerna blir lika många kilometer tunnare, varigenom dessa detaljer oåterkalleligen i motsvarande grad måste bli klarare eller lättare åtkomliga för synförmågan. Att detta måste ge utslag i att den "blå" färgen försvinner, är självklart eftersom den avlägsna horisontens "blå" färg endast berodde på att horisonten sågs genom ett så tjockt område av luftoceanen, att dettas blå färg blev helt dominerande, och vår syn av den avlägsna horisonten blev som att se den genom ett par "blå glasögon".
      Att horisonten i fjärran är "blånande", är således en illusion. Den är, som vi sett, i själva verket alls inte "blånande", utan kan ha helt andra färger när man ser den på nära håll. Den "blånande" horisonten är alltså en "relativ" syn. Det "blånande" har inte något med den avlägsna horisontens detaljer att göra. Det är i stället endast en reaktion i vår egen upplevelse eller förnimmelse av denna horisont. Det är en angelägenhet mellan observatören och hans observationsbetingelser och kan aldrig i något fall vara en analys av själva objektet. Men detta gäller inte bara den avlägsna horisontens blå färg, det gäller också alla dess övriga detaljer eller över huvud taget allt, med undantag av kosmiska upplevelser, som vi i vårt dagliga liv förnimmer. De upplevelser eller analyser vi där gör, är på alldeles samma sätt som horisontens "blå" färg en angelägenhet mellan oss själva och våra upplevelsebetingelser. Alla fysiska analyser, som vi kommer fram till, är endast uttryck för dessa upplevelsebetingelser. Dessa betingelser är på ett eller annat sätt "färgade glasögon" som vi ser igenom. Den analys vi ger tinget är i själva verket inte tingets sanna analys, utan bara "färgen" på de "glasögon" (förnimmelsebetingelser) som står oss till buds.
      Att det förhåller sig så, bekräftas som ett orubbligt faktum genom en mängd helt vanliga företeelser. Står vi på en bred och rak väg, ser vi hur denna väg framför oss blir smalare och smalare för att längst bort i horisonten sluta i en spets. Att denna bild inte är en sann analys av vägen, vilken normalt är lika bred vid horisonten som på nära håll, vet ju alla. Den är alltså något annat än den ser ut att vara. Dess förminskning vid horisonten är en ren illusion som inte har något med verkligheten att göra. Vår "syn" av vägen är således inte vägens verkliga analys, utan bara vägen sedd genom våra "färgade glasögon", det vill säga betingelserna för våra fysiska förnimmelser. Den horisontella förminskningen av vägen är alltså på sätt och vis ett beslöjande av vägens sanna fysiska analys. Och på samma sätt som vägen förefaller bli smalare i fjärran, framträder alla detaljer borta vid horisonten med helt andra mått än de ursprungliga. Hus, gårdar, träd, människor och djur blir "mikroskopiska" i förhållande till detaljerna på nära håll. Och avlägsnar man sig från det som nu ligger nära, ser även dettas detaljer ut att bli mer och mer mikroskopiska i samma mån som de kommer ut i horisonten. Alla detaljer i den fysiska förnimmelsehorisonten framträder alltså, som vi här har sett, både med färger och i storlekar som inte svarar mot tingens verkliga analys, utan endast utgör en analys av förhållandet till detaljerna på nära håll. Tingens färg och storlek inom vår fysiska förnimmelsehorisont är i själva verket endast en fråga om avstånd, det vill säga det rum som sträcker sig mellan åskådaren och föremålet. Detta rum blir bestämmande för detaljernas inverkan på våra sinnen, medan åskådarens plats blir den avgörande måttstocken för upplevelsens fysiska analys. Denna plats blir centrum inom horisontområdet. Och varje form av fysisk upplevelse blir alltså i själva verket endast en upplevelse av tingens förhållande till detta centrum eller vår plats. I förhållande till denna plats blir all upplevelse beräknad och analyserad. Detta gäller också vår upplevelse av allt som innefattas i begreppet "rörelse". Eftersom alla hastigheter är uträknade i förhållande till detta vårt centrum, betecknas detta centrum som vår fysiska "fasta punkt". Men då denna "fasta punkt" bland annat utgörs av jordklotet, som rör sig med en kolossal hastighet i rymden, blir vår upplevelse av den "fasta punkten" också illusorisk. Vår "fasta punkt" utgör endast en rörelses förhållande till en annan rörelse. Vad hjälper det att vi med flygplan rör oss med 200 kilometers hastighet mot väster, när jordklotet med långt högre fart rör sig åt öster. Vi färdas då alls inte mot väster, utan förs i själva verket med hög fart mot öster. Eftersom jorden är en liten detalj i många ännu större system, som vart och ett drar jorden i så många olika riktningar, att världens alla hörn är representerade, så blir vår rörelse med flygplanet helt och hållet illusorisk. De många rörelseriktningar som vi förs i, upphäver helt varandra. Kosmiskt sett förflyttar vi oss inte en enda millimeter i rummet.