Martinus: Livets Bog, del 2, st 548

548. Inte underligt att den "kosmiskt klarseende" iakttagaren inte dömer utifrån synliga, timliga företeelser. När man skådar bakom illusionernas värld och ser den absoluta verkligheten bakom formerna, låter man sig inte anfäktas av en illusion. Vad betyder det om en man är klädd i trasor och paltor eller i purpur och guld, vad betyder det om han är kejsare eller tiggare? Dessa företeelser är lika timliga, lika illusoriska. Vad betyder det att en person kritiserar och baktalar en; det är ju illusioner och bländverk han manifesterar, liksom det han berör med sin kritik och sitt förtal inte heller kan vara något annat. Inför "det absoluta" eller "eviga" studsar all kritik och allt förtal tillbaka, varvid dettas "helighet" eller okränkbarhet uppenbarar sig. Att andra råkar i raseri eller hat mot en baktalande eller förföljande person, förstår man också, när man är medveten i sitt övermedvetande, för den baktalade känner i ett sådant fall inte bländverket. För honom är illusionernas värld den enda verkliga. Det är samma övertro som befordrar allt krig och all ofred i världen. Denna övertro måste dock med nödvändighet förnimmas som verklighet, så länge man inte alls har någon kännedom om den absoluta verkligheten. Men det är gudomligt att misstagen leder till avslöjande av verkligheten och att alla därigenom når fram till det absoluta vetandet. Och att livets stora slutfacit därför endast kan uttryckas med orden "allt är mycket gott".
Här ser man tydligt hur kärleken nödvändigtvis måste vara det tankeklimat som är det fundamentala för väsen med det högsta vetandet. Vi ser också i hur utomordentligt hög grad äldre tiders stora facit står i förbindelse med den absoluta verkligheten, och att deras upphov ger uttryck för en kulminerande intellektualitet eller visdom när de uttalar orden: "Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen" (det absoluta eller eviga i väsendet) och "För Herren (det levande väsendet) är en dag som tusen år och tusen år som en dag" (oändligheten ryms ju i varje begränsning).
Likaså är det uttryck för den klaraste inblick i illusionernas värld och för den på samma kosmiska syn baserade högsta viljeföringen, när Världsåterlösaren på korset säger: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Här ser man tydligt att ett absolut vetande om att alla "korsfästare" är fängslade i tron på illusionernas värld som verklighet, och därför självklart endast kan handla utifrån sin tro, måste eliminera all antipati, all irritation, ovilja och vrede mot dessa livets bödlar. Hos "den klarseende" eller det med Gudomen förenade väsendet blir kärleken det helt dominerande, och endast denna kärleksfulla inställning till livet och tillvaron kan vara fundamentet för upplevelsen av den verkliga, absoluta och därmed eviga friden.

Föregående

Nästa