"Urbegäret" är ett resultat av sitt upphovs tidigare upplevelse eller öde. Då detta öde endast har kunnat bli till i kraft av ett tidigare "urbegär" osv., får vi här en bekräftelse på väsendets eviga tillvaro
556. Det första utlösande momentet för upplevelse eller skapande är således
"urbegäret".
Detta begär utgör som nämnts ett evigt begär efter liv och upplevelse.
Det är det fundamentala förbindelseledet mellan jaget och manifestationerna.
Det förtonar in i "något nr 1", utgör det första som därifrån kan betecknas som "något nr 2" och uppenbarar vidare sin kraft som det bärande elementet genom alla detaljer i "något nr 3".
Det är, som vi tidigare framhållit, alla medvetandetendensers eller tankeklimats och därmed själva livets moder.
I "urbegäret" är väsendet inte direkt medvetet, eftersom
det i sig självt är en permanent konsekvens av de i väsendet styrande automatfunktionerna.
Det utgör alltså i sig självt en verkan av sitt upphovs föregående upplevelser, manifestation och öde.
Hade dess upphov, jaget, inte haft ett sådant föregående upplevelsetillstånd, skulle "urbegäret" omöjligt ha kunnat utlösas.
Om det en gång hade varit stillhet, vad skulle då ha satt det i rörelse?
Något som står stilla kan endast sättas i gång med hjälp av kraft eller energi.
Men kraften eller energin existerar inte utanför "något nr 2" och "något nr 3", med vilka den ju är identisk.
"Urbegäret" hålls alltså i funktion nedifrån, vilket betyder att alla upplevelser och tillstånd i ett väsens nuvarande dagliga liv blir orsak till detta begärs kommande framträdande eller närvaro i väsendets medvetande.
Det levande väsendets nuvarande "urbegär" är således en direkt följd av väsendets föregående tillvaro eller öde.
Men då detta föregående öde omöjligt kan ha blivit till annat än genom ett tidigare existerande "urbegär", och detta åter är en verkan av en föregående tillvaro osv., möter vi här i analyseringen av "urbegäret" en orubblig bekräftelse på det levande väsendets eviga tillvaro.
"Urbegäret" alstrar "öde", och "ödet" alstrar "urbegär", och detta är livets eviga analys.
All manifestation av liv ligger således i den del av "den treeniga principen" som utgörs av "X2" och "X3".
Dessa två "X" är "X1:s" liv och medvetande, vilket åter innebär att de utgör en evig egenskap hos detta "X1".