569. Då de levande väsendenas organismer är ändamålsenligt uppbyggda eller skapade redskap för tillfälliga manifestationsarter, medvetandetillstånd eller former av livsupplevelse, skulle det vara högst ohyggligt, om den så kallade "döden" inte existerade. Något sådant vore omöjligt att förknippa med en kulminerande kärlek eller rättfärdighet. Döden är ju endast individens utbyte av de av honom själv uppbyggda redskapen, genom vilka han inte längre är i stånd att uppleva livet på ett för hans önskningar och begär tillfredsställande sätt. Om detta utbyte i form av "döden" således inte kunde äga rum, utan individen för evigt måste vara olösligt knuten till sina skapade redskap, skulle detta vara detsamma som att han för evigt måste vara fängslad och fastnaglad vid den speciella manifestationsform som var beroende av dessa redskap. Hur skulle detta kunna vara i överensstämmelse med allkärleken? Om ett väsen på ett eller annat sätt miste sina ögon, skulle det då i all evighet få gå omkring i mörkret, avskuret från att se den fysiska naturens omätliga skönhet i färger, ljus och former? Om en människa miste båda sina ben eller på annat sätt genom kroppsliga skador blev ur stånd att gå, skulle hon då för evig framtid bli beroende av en rullstol och andra människors barmhärtighet? Är det inte gudomligt att blindhet eller annan svår invaliditet är begränsad till organismens existenstid, och att väsendet således med hjälp av "döden" kan framträda i en ny och fullkomligt normal organism? Och varför skulle det inte vara på det sättet? Den oundvikliga förgänglighet som alla organismer är underkastade skulle i motsatt fall vara helt ändamålslös och utan mening. Och varför skulle nedbrytningen av organismerna vara planlös eller meningslös, när uppbyggnaden av dem i högsta grad representerar logik och planmässighet eller ändamålsenlighet?
      Men det är inte enbart invaliditet eller skador på organismen som det levande väsendet genom "döden" kan höja sig över. Väsendet är också i stånd att förbättra och förändra den nya kroppen i enlighet med sina förmågor och talanger. Att det verkligen är så, uppenbaras till fullo genom alla olika mentala utvecklingssteg som väsendena står på. Det är ett faktum att det finns människor som har "medfödda" talanger. Några har särskilda anlag för musik, andra för diktning och åter andra för målarkonst osv., för att inte nämna människornas högst olika begåvningar eller talanger för yrkes- eller hantverksmässiga manifestationer. Varför är de inte alla exakt lika från födelsen? Svaret är: "Därför att de inte alla har ägnat sig lika mycket åt samma saker. Varje människa måste nödvändigtvis bli mästare inom det fack eller den konstart som hon genom ett eller flera tidigare liv i särskilt hög grad har haft till specialitet. Hur skulle hon annars ha blivit andra väsen överlägsen på detta speciella fält?"
      Det är riktigt att man i århundraden har levt i tron på "ärftligheten". Men denna tro måste naturligtvis, liksom all annan osanning, gå under för den kosmiska klarsynens genomträngande intellektuella ljus. "Ärftligheten" ger ingen förklaring till hur det kommer sig att primitiva eller förhållandevis obegåvade föräldrar kan få ett barn som är ett geni, eller att genier kan få barn som är förhållandevis obegåvade. Om "ärftlighet" vore den fundamentala orsaken till de levande väsendenas begåvning och därmed fundamentet för deras öde, måste alla levande väsen in i minsta detalj vara kopior av föräldrarna. Men så är lyckligtvis inte fallet. Varje levande väsen visar sig vara strålande individuellt och har sin större eller mindre absoluta särprägel, vilken enbart kan bero på – dess egen, från en tidigare tillvaro till dess nuvarande liv, i form av förmågor och anlag överförda "ärftlighet". Och härigenom blir det tydligt att det levande väsendet i kraft av återfödelsen eller reinkarnationen blir sin egen tillvaros absolut första orsak, det vill säga sitt eget ödes absoluta upphov. "Vad väsendet sår får det också skörda." Detta är livsmysteriets grundfacit nr 11.