572. Som vi har sett i det föregående, är "Guds vägar" inte outrannsakliga. Tvärtom kan ett levande väsens hela liv och medvetande, såväl varje liten hjärtesuck som varje högt rop eller skri, såväl varje liten stilla lyckoskänkande upplevelse som varje hårdhänt sinnesförstörande eller lyckodräpande öde, inte finnas till utan att till sist avslöja sig som en rannsakning av "Guds vägar". För varje upplevelse, såväl olycklig som lycklig, avslöjar sig ju till sist som ett oumbärligt led i en stor logisk eller planmässig världsstyrelse, liksom höjdpunkten i varje väsens öde, såsom verklig lycka, frid och glädje, endast kan existera som direkta verkningar av höjdpunkten i samma väsens kontakt med denna världsstyrelse, dess kulminerande logik, som i sin tur är detsamma som hundraprocentig "kärlek". "Kärlek" är således all skapelses och därmed all rörelses, all upplevelses facit. I sanning, att inte rannsaka "Guds vägar", är ju detsamma som att hålla sig utanför "kärleksvetenskapen", är detsamma som att motarbeta det som Försynen eller Gudomen just vill säga det levande väsendet, och måste således vara den verkliga vägen till "evig förtappelse", om någon sådan verkligen vore möjlig.
      Men just tack vare att ingen kan undgå världsplanens allt genomträngande logik, är det levande väsendets medvetna eller omedvetna motstånd mot tillvaron eller Gudomen, dess avvikelse från kärleken, dess framträdande som dräpande väsen, också medräknat i själva världsplanen, så att även en sådan tillvaro oundvikligen till slut gör väsendet till kärlekens hängivna anhängare i såväl teori som praktik. Ja, är det inte just så, att avvikelse från den gudomliga världslogiken skapar det olyckligaste ödet? Men det olyckligaste ödet skänker de största erfarenheterna. Och då de största erfarenheterna är detsamma som "den högsta visdomen", och denna åter endast kan existera som det högsta vetandet om tillvaron, det vill säga "Guds vägar", så framstår här hela livet som identiskt med en "rannsakning av Guds vägar". Varje levande väsens liv eller hela tillvaro är således detsamma som en till Försynen riktad fråga och ett av denna Försyn lämnat svar.
      Att säga nej till "rannsakningen av Guds vägar", är alltså här liktydigt med ett motstånd mot livet, vilket är detsamma som "att dräpa". Att göra motstånd mot en sådan "rannsakning av Guds vägar", till vilken bland annat hör utforskningen av religioner, heliga böcker eller religiösa lagbud, sakrament etc., är att stimulera en av livets största och farligaste lagöverträdelser, nämligen överträdelsen av det femte budet: Du skall inte dräpa. Historien visar ju också hur "kyrkliga auktoriteter", på grund av denna villfarelse, i kristendomens namn genom inkvisitionen i utomordentligt hög grad har manifesterat denna överträdelse och därigenom åstadkommit lidande, olyckliga öden, tortyr och avrättningar.