Martinus: Livets Bog, del 2, st 584

584. Att det levande väsendet är "odödligt", kan endast befästa livsmysteriets tionde grundfacit som ett orubbligt plus. Om det levande väsendet vore "dödligt", skulle det vara identiskt med ett "skapat ting", för endast "skapade ting" kan vara "dödliga", det vill säga "timliga" eller "förgängliga". "Något" som inte är skapat men ändå är till, kan aldrig någonsin ha "blivit till", liksom det "aldrig kan upphöra att vara till". Det vore helt utanför skapelsens lagar. Att förneka ett sådant "någots" existens, är detsamma som att förneka det enda "något" i tillvaron som kan betecknas som "skaparen". Det är detsamma som att påstå att de "skapade tingen" har skapat sig själva. Det är att göra huset till byggmästarens skapare. Och här är vi således redan inne på abnormitetens område.
För att stå på normalitetens fasta grund måste vi därför erkänna ett sådant existerande "något" som det skapades herre och upphov. Det är denna realitet som blickar ut genom våra ögon, hör med våra öron, talar med vår tunga och tänker genom vår hjärna, och vars existens vi ytterligare bekräftar genom det lilla ordet "jag" varje gång vi uttrycker något om oss själva. Vi säger: "jag sprang", "jag sov", "jag var sjuk", "jag var glad", "jag var frisk och kry" osv. Vi kan därför inte förneka dess existens utan att tvingas sätta in ett "intet" i dess ställe. Vi måste då säga: "intet sprang", "intet sov", "intet var sjuk", "intet var glad" osv., och kommer då i disharmoni med de faktiska förhållandena, eftersom det ju är ett faktum att vi existerar och således inte kan vara ett "intet", utan med nödvändighet måste utgöra ett "något". Vad vi än gör, kan vi aldrig i något fall existera som upphov till handlingen eller manifestationen i fråga utan att vara identiska med detta "något".
Att påstå att detta "något" endast är vår fysiska organism, är ingen lösning på problemet, eftersom denna organism uteslutande består av "skapade" realiteter. Och då dessa endast kan existera i kraft av en "skaparförmåga", vilken aldrig i något fall kan identifieras såsom något självständigt, utan alltid måste vara identisk med en egenskap hos ett existerande "något", måste vi sätta in detta "något" i det levande väsendet såsom identiskt med dess centrum, dess verkliga "själv" eller "jag" eller den realitet som överlever, formar och skapar de hos detta väsen förekommande timliga företeelserna, organismerna och övriga manifestationerna. Att frånkänna det levande väsendet odödlighet, är detsamma som att frånkänna de skapade eller frambringade tingen en "levande skapare" eller ett upphov. Men en sådan uppfattning är ju detsamma som ett förnekande av själva livets existens. En tillvaro utan "odödlighet" eller utan livsmysteriets tionde grundfacit kan därför omöjligt vara identisk med livet, utan måste orubbligt vara detsamma som ett evigt "intet".

Föregående

Nästa