586. Nu invänder man möjligen att världsalltets konstruktion just är den ovan beskrivna orättfärdiga, eftersom denna är uttryck för allt som från vanlig jordmänsklig synpunkt är synligt av världsalltet. Från denna synpunkt förefaller ju de levande väsendena vara allt annat än "likställda". Här förekommer alla former av privilegier och åsidosättanden och åtföljande "orättvisor" och "martyrier".
      Men kan det vara riktigt att världsalltet inte är konstruerat, inte framträder enligt den mest fullkomliga, logiska planen? Är det inte i stället något galet med den jordmänskliga synen? Man blir i varje fall tvungen att erkänna, att den endast täcker ett mycket litet avsnitt av världsalltets verkliga konstruktionsplan, även om man i "syndaförlåtelseteorin" tror sig ha funnit helheten eller lösningen. Men vi har redan i ovanstående sett, att även om denna teori i form av ett "sakrament" har varit till god hjälp eller kraft vid befordrandet av "den gudomliga suggestionen" vid en tidpunkt då jordmänsklighetens mentalitet inte kunde ledas genom intelligens, utan enbart genom känsla, kan den inte frikännas från att ha utgjort ett stort, tämligen töckenliknande hinder för det väsen som i kraft av sin intelligens eller sina intellektuella förmågor sökt den verkliga absoluta sanningen eller lösningen på livsmysteriet. Syndaförlåtelseteorin – som kom in i Bibeln vid en senare tidpunkt än många av de absolut bärande sanningarna, till exempel "Han skall löna var och en efter hans gärningar", "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som dräper med svärd skall själva dödas med svärd", "Vad människan sår får hon också skörda" samt flera andra – har efter hand blivit till en så tjock dimma, att den helt kommit att dölja grundvalen för dessa viktiga livsfacits berättigande eller identitet som sanning. "Syndaförlåtelseteorin", baserad på lidandeshistorien, som ger människan "evig salighet" helt oavsett vad hon företagit sig i form av "synd", lidanden och förföljelse emot sig själv och medväsendena, bara hon "ångrar sin synd", gör det överflödigt att uppfylla eller hålla dessa livslagar. Det råder alltså en konflikt mellan denna teori och livslagarnas identitet som sanning. I denna konflikt står den på lidandeshistorien baserade syndaförlåtelseteorin utomordentligt svag. Redan dess fordran att man ska "ångra" sin synd, är ju en fordran att man ska prestera något som inte alls står under ens vilja. Att "ångra" är inte en intelligens- eller viljeakt, utan en "känsloakt". Att "ångra" är inte något som sker för att man vill det. Ångern kommer även när man inte vill det. Den är en utlösning av en konflikt mellan våra själskrafter och äger rum helt oberoende av vår vilja.
      Det enda som kan utlösa "ångern" är upplevelsen av erfarenheten att man begått en orätt mot någon eller något. Kan man inte erfara eller uppleva detta, är framkallandet av "ånger" en absolut omöjlighet. Men själva syndaförlåtelseteorin grundar sig ju inte på att ge förklaringar, vilket fått sitt uttryck i orden "Herrens vägar är outrannsakliga". Däremot utlovar den "evig förtappelse" åt dem som inte "ångrar" eller "beklagar" sin "synd" innan de dör. Därmed fordrar den att en akt som inte är viljekontrollerad uppfylls. Den gör "vägen till himlen" eller "saligheten" betingad av något som individen lika lite är herre över som han i dag är herre över sina ögons medfödda bruna eller blå färg, och fastställer därmed sin egen ohållbarhet eller undergång, samtidigt som den beslöjar eller täcker över den del av världsalltets konstruktionsplan som gör de ovannämnda eviga sanningarna orubbliga, nämligen den utomordentligt framträdande, stora realitet i naturen som vi kallar: "kretsloppet".