604. "Kretsloppet" upplevs av det levande väsendet som en rörelse från manifestation till manifestation. Det djupaste momentet i denna rörelse är "urbegäret". Detta är ju till sin natur automatiskt, men fortplantar sig ända ned i det levande väsendets undermedvetande och upplevs i dess "dagsmedvetande" som identiskt med det vanliga, medvetna, viljemässiga begäret. Detta begär förnims i sin tur som en tilldragning mellan jaget och de ämnen eller materier som är aktuella i dess manifestation, såsom mat och dryck, kläder, hus och hem, pengar osv. Hit hör naturligtvis också det sexuella begäret. Regleringen av dessa begär sker helt automatiskt. Här gäller samma princip som när man häller vatten i en kruka. När krukan är full, kan man inte fylla den mer. När väsendet genom sitt begär fått dra till sig så mycket av den begärda materien som det kan rymma inom sitt medvetandes område på fältet i fråga, upphör begäret helt automatiskt till dess att denna materia är förbrukad och det åter finns plats för ny materia på detta fält. Denna företeelse är väl av den jordiska människan mest känd under begreppen: "hunger" och "mättnad". När magen är full, kan den inte rymma mer, och väsendets begär efter mat är tillfredsställt till dess att det åter finns plats för mat i magen.
      Men som det är med magen, så är det med den övriga delen av väsendets manifestation. Den följer uteslutande principen "hunger och mättnad". Bristen på eller avsaknaden av den aktuella materien förnims som "hunger", och överfyllnaden eller innehavet av den nödvändiga kvantiteten förnims som "mättnad". Detta gäller på såväl själsliga som fysiska områden. Denna begär- och mättnadsprocess är drivfjädern och regulatorn i all manifestation. Och denna princip har då också ett område som sträcker sig långt utöver den vanliga dagliga "hungern" och "mättnaden". Som framgår av det föregående, råder mättnaden endast till dess att materialet är smält och förbrukat, varefter "hungern" eller begäret åter infinner sig. Men för varje gång individen har upplevt en "mättnad", blir den nya "hungern" starkare än den föregående, intill en viss tidpunkt. Då vänder principen, och väsendets "hunger" blir svagare för varje ny "mättnad", för att till sist helt upphöra på fältet i fråga, eller till och med övergå i ren frånstötning. Särskilt tydligt visar sig detta ganska ofta inom väsendets näringsområde. En "favoriträtt" har sällan blivit "favoriträtt" i första omgången, utan först sedan individen i fråga "vant sig" vid den, det vill säga blivit mätt på den flera gånger, innan den blivit hans särskilt eftertraktade eller omtyckta föda. Men härmed har begäret eller hungern också nått kulmen. För varje mättnad som nu äger rum, blir den efterföljande nya hungern efter "favoriträtten" allt svagare. Och en vacker dag måste den helt lämna plats för hungern efter en annan rätt, som nu efter hand blir den nya "favoriträtten".
      Det är också denna princip som gör sig gällande när det gäller onormala födoämnen och drycker, sprit, tobak osv. Mot dessa företeelser känner individen i början en frånstötning. Men genom ett svagt begär, grundat på "seder och bruk", "mode" eller "fåfänga", trotsar han sin naturliga frånstötning, som i själva verket är hans skydd mot olämpliga ämnen, och tvingar sig att njuta av dem. Efter varje liten njutning eller "mättnad" växer begäret efter dem, så att de till slut så att säga blir individens speciella, extra, ja, rent av oumbärliga "favoriträtter".
      Men också här kommer kulminationen förr eller senare, när organismen blivit helt nedbruten, blivit ett vrak. Då uppstår i djupet av individens medvetande begäret efter befrielse från lasten. Han känner leda vid den. Denna hans känsla av leda vid lasten är i själva verket detsamma som hans tilltagande "mättnad" av den, även om den ännu rasar som ett outsläckligt begär i hans fysiska organism. Denna leda, det vill säga denna "mättnad", växer varje gång individen gjort utsvävningar och hamnat ännu längre ned i eländet, och kommer oundvikligen att genom jordeliven upplösa det nedbrytande begäret hos individen och föra honom tillbaka till nya, men mer normala begär. En sådan hunger- och mättnadsperiod är analog med generalprincipen i ett "kretslopp". Den är grundprincipen i all upplevelse av livet. Ingen upplevelse är en matematiskt fullbordad helhetsupplevelse, om den inte representerar en motsvarande hunger- och mättnadsperiod. Detta gäller naturligtvis inte endast i fråga om den dagliga näringen, utan gäller absolut allt som är tillgängligt för förnimmelse. Allt är "kretslopp". Ett väsens liv från födelsen till dess att det dör av ålderdom är ett naturligt kretslopp, en balanserande hunger- och mättnadsperiod. Den är baserad på "hunger" efter en fysisk tillvaro och en "mättnad" på samma tillvaro. Men här gäller naturligtvis också, att för varje "mättnad" på en sådan fysisk tillvaro kommer ett ännu starkare begär eller "hunger" efter en ny "mättnad", och så fortsätter det till dess att kulminationen av "mättnad" på den fysiska tillvaron är nådd. Då avtar begäret eller "hungern" för varje ny "mättnad" (varje nytt jordeliv), och den fysiska tillvaron fortsätter inte längre att vara det levande väsendets andliga "favoriträtt". Väsendet börjar få begär efter en annan form av tillvaro, en kontrast eller motsats till den gamla. Det ligger nämligen i "mättnadens" natur att skapa begär efter motsatsen. Alla längtar efter motsatsen till det de är mätta på eller har i överflöd.