Martinus: Livets Bog, del 2, st 605

605. Ser vi på de livsformer vi kallar "jordmänniskor", är det inte svårt att inse att de just befinner sig på skilda stadier av "mättnad" på den fysiska tillvaron. Somliga är intensivt på väg in i denna tillvaro, har utomordentligt starka begär efter fysiska materier (pengar, gods och fysisk makt), är kulminerande "materialister". Sådana väsen har i regel bara en mycket elementär förmåga att i fysiskt dagsmedvetande tro på något som inte är fysiskt. De tror endast på sitt pågående jordeliv och uppfattar detta som hela sin tillvaro. Uppfattningen om eller tron på odödlighet, på högre andliga världar eller tillvaroplan, kan därför av dessa väsen endast betraktas som en produkt av fri fantasi, övertro eller naivitet.
Samtidigt med dessa väsen finner vi inom den jordiska mänskligheten andra väsen, som för länge sedan passerat det materialistiska kulminationsstadiet och fått högre upplevelseförmågor. Odödligheten och de högre tillvaroformerna ligger för dessa väsen inom deras dagsmedvetandeområde, har blivit realistisk verklighet.
Att dessa väsen verkligen är längre framskridna i utvecklingen än de tidigare nämnda väsendena, bekräftas genom att de inte bara besitter en intelligens som är fullt i nivå med "materialisternas", och därför med samma lätthet som dessa väsen orienterar sig i de materiella företeelserna, utan de avslöjar också i sitt dagliga framträdande en humanitet, det vill säga ett hänsynstagande till medväsen av alla kategorier – växter, djur och människor – som helt överglänser de materialistiska väsendenas sympatianlag. Då humanitet visar sig framträda i faser eller i en stigande skala från ganska primitiva begynnelsestadier till mycket omfattande och strålande stadier, där den humana egenskapen eller förmågan blivit till genialitet, och då alla stadier i denna skala är detsamma som jordmänniskornas så kallade "karaktärsstadier", blir därmed "humanisternas" identitet som "högre utvecklade" än "materialisterna" orubbligt fastställd. Att förneka detta, är detsamma som att förneka den realitet som åstadkommer skillnaden mellan människan och djuret. Ju lägre steg på humanitetens skala människan representerar, desto mer kommer hennes framträdande att likna djurets. Ja, är det inte till och med så, att det djuriska stadiet, det vill säga de hänsynslösa, hämnande, dräpande och lemlästande medvetandetendenserna, kulminerar hos den inhumana människan, och att detta väsen således representerar djuret i dess högsta framträdande eller genialitet? Ta bort humaniteten från kulturmänniskan, och kvar blir blott en naturmänniska, ett forntidsväsen som ursprungligen inte känner andra lagar än de som främjar "den starkares rätt", djurens oskrivna livslag. Humaniteten eller kärleken låter sig således inte placeras som hemmahörande i primitivitetens eller mänsklighetens lägsta sfärer. Den kan endast stråla och tindra som en ledstjärna på vår väg mot livets höjder.

Föregående

Nästa