Martinus: Livets Bog, del 2, st 609

609. Då öde består av skapande, och skapande aldrig i något som helst fall kan vara annat än omskapande av materia, vilket åter är detsamma som nedbrytning av något till förmån för uppbyggnad av något annat, är alltså ödesutlösning identisk med nedbrytning och uppbyggnad. Vi ser ju också denna nedbrytning och uppbyggnad i all tillvaro, i allt medvetandeliv, ja, vi kan över huvud taget inte röra oss utan att på ett eller annat sätt inveckla oss i denna uppbyggnads- eller nedbrytningsprocess. Vi har ju just sett att allt medvetandeliv befordras genom "hunger" och "mättnad". Det är denna "hunger" som skapar uppbyggnad, och denna "mättnad" som skapar nedbrytning. Vi såg att själva spiralen var en sådan "hunger- och mättnadsvåg". Var vi själva är placerade i spiralens "hunger- och mättnadsvåg", är naturligtvis avhängigt av var vår egen "hunger" respektive "mättnad" är av samma natur som denna. Detta är fundamentet för allt ödesskapande. Det är detta som gör att fiskarna måste leva i vattnet och att fåglarna kan flyga i luften, att växtriket kulminerar i tropikerna medan isbjörnarna hör hemma i polarregionen, liksom det är samma princip som ligger till grund för ett väsens placering i fattigdom, armod och tiggarliv eller i överdådig rikedom, lyx och frosseri. Det är väsendets förhållande till detta "hunger- eller mättnadstillstånd" som betingar dess tillvaro som utvecklingsstört, psykiskt sjukt eller svagt begåvat, likaväl som dess framträdande i mental överlägsenhet som konstnär, geni eller världsåterlösare.
Att detta är riktigt, är ett lätt tillgängligt faktum. Hur skulle en efter kamp och strid hungrande, "hjältemodig" krigare kunna känna sig lycklig i en zon av kärleksväsen? Och hur skulle ett kärleksväsen kunna finna utlösning för sin manifestation av kosmiskt ljus i en zon, där alla väsen intensivt hungrar efter kosmiskt mörker och all manifestation av "den dräpande principen" uppfattas som idealism, eftersom denna princip ju just utgör vägen till "mättnad" av deras allt behärskande "hunger" efter mörker? Hur skulle skarprättarna få sitt öde utlöst i en zon, där dödsstraff är en omöjlighet? Hur skulle lusten att stjäla, råna och plundra kunna utlösas i en zon, där egoismen upphört och där alla väsen mycket hellre ger än får och där det inte finns någon fattigdom eller nöd, och inte heller omåttliga begär efter att äga något enbart för sig själv? Nej, ingenting i det stora världsalltet kan vara fullkomligare än vad det i varje utlösningsögonblick är. Allt är i nuet det absolut fullkomligaste och därmed det mest kärleksfulla som det över huvud taget kan vara i kraft av tillståndet före nuet och med sikte på tillståndet efter nuet.

Föregående

Nästa