Martinus: Livets Bog, del 2, st 611

611. Väsendets absoluta eller eviga öde är således som en evig andningsliknande, rytmisk rörelse. Detta öde utgör därigenom på sätt och vis en enda stor "inandnings- och utandningsprocess". Väsendet "inandas" ljus (mental fullkomlighet och mentalt välbefinnande) till dess att det blir fullständigt "mätt", och "utandas" sedan detta ljus till dess att det uppnår nästan total tomhet. Det är denna tomhet på mentalt ljus eller intellektualitet som vi upplever som mental ofullkomlighet, primitivitet och lidande. Det levande väsendet kan således inte undandra sig denna stora "kosmiska andning" och garanteras därmed en evigt fortsättande tillvaro i ett evigt fortsättande tillfredsställande av sin "hunger", på samma sätt som det genom sin fysiska andning garanteras förmågan att uppleva fysisk tillfredsställelse av sin hunger efter frisk luft. Här inser man alltså att väsendet i sin "kosmiska andning", efter varje "inandning" av ljus, måste uppleva en motsvarande "utandning". Att dess öde därigenom blir en skiftande upplevelse mellan en enorm "mättnad" på ljus och välbefinnande och motsvarande upplevelse av motsatsen till detta, är inte bara en självklar sak, det är dessutom en omätlig uppenbarelse av kärlekslagarnas kulmination i själva världsalltets eviga struktur. Utan denna skiftande upplevelse av ljus och mörker skulle all manifestation vara lika med "intet". Då mörkret är en livsbetingelse i lika hög grad som ljuset, kan det endast betraktas som en kulmination av kärlek att strukturen just är sådan, att upplevelsen av detta mörker, kosmiskt sett, endast kan inträda i individens kosmiska tillvaro som en absolut naturlig, behaglig "utandning" efter en kulminerande enorm "inandning" av kosmiskt liv och kosmisk salighet.

Föregående

Nästa