618. Härmed är vi färdiga med att beskriva konsekvenserna av den meditation som vi började göra läsaren förtrogen med i stycke 559, och vars uppgift det var att klargöra för läsaren att såväl han eller hon som hela världsalltet inte enbart var en roterande serie blinda automat- eller maskinfunktioner. Och det vi i dessa kortfattade analyser bevittnade, var i sanning överväldigande. Endast den primitiva utpräglade "känslomänniskan" eller den utpräglade "intelligensmänniskan" kan vara oberörd härav, eftersom hon inte har den harmoni eller jämvikt mellan känsla och intelligens i sitt medvetande som uteslutande är förutsättningen för en verklig eller absolut "intellektuell" begåvning. En sådan människa kan därför inte komma i kontakt med den "våglängd" eller den harmoni eller jämvikt mellan känsla och intelligens som utgör den intellektualitet, logik eller kärlek, på vilken världsalltets struktur uteslutande är baserad. Eftersom hon ännu inte fått en sådan harmoni utvecklad i sitt eget medvetande, kan inte heller hennes hjärn-, tanke- eller viljefunktion vara baserad på samma intellektuella struktur som världsalltet. Hon kan endast vara i kontakt med de delar av världsalltet, där samma obalans råder mellan de nämnda två grundenergierna som i hennes eget medvetande. Endast tankearter som representerar denna obalans kan vara sanning för detta väsen. Om denna obalans grundar sig på för mycket känsla i förhållande till intelligensen, tror ett sådant väsen alltjämt i stor utsträckning på "det onda", "synder", "Försynens vrede", "straff", "hämnd", "helvete" och "evig förtappelse" etc. Ja, i själva verket är det denna alltför överlägsna känsloenergi i mentaliteten som förmörkar "kristendomen" eller som ännu till en viss grad gör den identisk med "hedendom". Och det är denna som "kristendom" kamouflerade "hedendom" som betingar att den därpå grundade världskulturen i dag befinner sig i sin egen dödskamp. "Hedendomen", det vill säga manifestationen av "den dräpande principen", förändras inte enbart genom kamouflage. Den absoluta sanningen kommer ovillkorligen att övervinna varje form av osanning. Därför måste varje kultur som inte är av sanning falla samman, bli till aska inför livets egen uppstigande, strålande verklighet.
      Beträffande det väsen, i vars medvetande obalansen mellan känsla och intelligens beror på för mycket intelligens i förhållande till känsla, gäller särskilt att det inte "tror" på något, ja, att det till och med i stor utsträckning förnekar allt som det inte självt förstår av livets mysterium. Till följd av sin alltför dominerande intelligens i förhållande till känslan blir det mycket kallt och känslolöst i sina resonemang. Eftersom talangen för bruket av känsloenergi i medvetandet endast kan skapas genom erfarenheter av lidande, som övergår i medvetandet som fundamentet för skapandet av talangen för medlidandeförmågan, så besitter den intelligensöverlägsna men känslofattiga individen inte någon särskilt starkt utvecklad medlidandeförmåga och är därför i motsvarande grad utan hämningar i sin intelligensyttring. Denna måste då hos honom med nödvändighet bli hänsynslös och egoistisk. En sådan individ kommer därför också emellanåt att besitta omätliga rikedomar, liksom han är i stånd att i stor utsträckning tvinga medväsendena att utföra trälarbete åt sig, att köpa varor av honom till ockerpriser eller på annat sätt behärska dem ekonomiskt. En sådan individ befinner sig således mycket långt från det tillstånd där man bygger sitt liv i kontakt med världsalltets sanna struktur. På grund av bristen på känsla kan han inte inrikta sin fantasi på annat än handgripliga, materiella företeelser, och kan alltså inte i något enda fall använda sin betydande intelligens på högre liggande tankefält, vare sig på det religiösa, det konstnärliga eller det filosofiska området. Men affärer, affärer och åter affärer är hans specialitet. Vinningslystnaden kulminerar i sådana väsens medvetande. Allt högre andligt liv är för dem en sluten bok, ja, är något, vars existens de mest är benägna att förneka. Deras politik eller vetenskap, om de sysslar med sådant, blir snarare kallt affärsmässig än ett verkligt moraliskt ideal.
      Då dessa väsen således endast representerar "hedendom", kan de aldrig rädda den nu sjunkande världskulturen, utan har i stor utsträckning förstått att intelligensmässigt utnyttja dess fall till personlig fördel och har därigenom medverkat till att ytterligare påskynda undergången. Deras existens långt borta från världsstrukturens intellektualitet eller logik ger dem inga förutsättningar att förstå lösningen på livets mysterium. Detta mysteriums tolv grundfacit är för dem ett omöjligt problem. Och detta måste nästan sägas vara något gott, såvida de inte rent av gör motstånd mot denna livsgåtans sanna lösning.