621. Härmed har vi nu nått fram till slutet av det ämne som vi avsåg att klargöra för oss i kapitel 11 av Livets Bog, nämligen "tankeklimat", då denna realitet utgör det slutliga resultatet av den "kosmiska kemin". För att levandegöra denna realitet har vi gått igenom ett mycket omfattande material och berört alla de huvudproblem, genom vilka den jordiska människan har särskild anknytning till denna allt genomträngande manifestation. Vi har således sett denna gudomliga företeelse i ett sådant djup och en sådan höjd, att det blivit ett faktum för oss att "tankeklimaten" är själva det levande väsendets "livsande". De är den "livsande" som Gud "blåste in" i Adam. "Tankeklimaten" är alltså det eviga livets "luft". Ingen manifestation eller skapelse, ingen kärlek, ingen sympati, inget ljus, ja, ingen som helst upplevelse av liv kan förekomma utan att vara ett jags laborerande med denna allt genomträngande levande "luft". Vi har sett att detta jags djupaste eller mest stilla och hemliga suck likaväl som dess mest dundrande och larmande framfart, ja, hela dess samlade öde, dess vandring genom reinkarnationerna eller liven i spiralernas eviga kretslopp, dess dagliga livs glädje och sorg, dess äktenskap och föräldraskap, rikedom och fattigdom, sjukdom, hälsa och välbefinnande, primitivitet och genialitet osv., alltsammans utan undantag är "tankeklimat" och därmed utgör atmosfär, moln, regn och solsken, ljus och färgstrålande morgon- och aftonrodnad på det eviga livets omätliga himmel. Bakom hela denna atmosfär av skapelsens mångfald, bakom dessa levande kontinenter av manifestationsmakt, fann vi den allt behärskande livets Herre. Vi såg ett "något", som "sade, och det blev så", som "befallde, och det stod där". Ja, vi såg att all skapelse, varje frambringande, direkt blev till på en önskans bud, och att vi här således stod inför den "kosmiska kemins" djupaste analys. I vårt eget väsen fann vi denne livets herre, och i vår egen skapelse såg vi denna gudomliga önskemanifestation. Vi upptäckte oss själva som identiska med Gudomens "avbild". Gudomens existens uppenbarade sig livslevande i vår egen närvaro i världsalltet. Bibelns berättelse om Gudomens mirakulösa skapelse eller önskemanifestation hade blivit levande verklighet i vårt eget kött och blod. Mellan oss och materiens reaktion existerar absolut ingen annan bro än "urbegäret", vilket i realiteten betyder: vår egen önskan. Genom denna önskan knyter vi oss till materien eller ämnena. Och endast genom denna vår eviga önskan om tillvaro iscensätter vi den permanenta materiereaktion som vi kallar "öde". Och denna iscensättning är ju detsamma som "kosmisk kemi", medan dess upphov är den "kosmiska kemisten".
      Men det var inte enbart vår egen identitet och vårt eget skapande vi fick se som "kosmisk kemist" respektive "kosmisk kemi". Vi blev även vittne till att all skapelse i naturen, i de levande väsendena, i såväl mikrokosmos och makrokosmos som mellankosmos, var själva Gudomens livsyttringar, Gudomens medvetande, hans tal, som blivit levande på hans önskningars bud. Genom livsmysteriets tolv grundfacit såg vi inte bara att hela denna skapelse i sin totala utsträckning var något "mycket gott", utan också att hela världsalltet i sitt slutfacit resulterade i kulminerande kärlek, och att denna materiereaktion eller medvetandeyttring således är själva livets kulmination. Att tillägnandet av denna gudomliga form av livsupplevelse uteslutande sker på basis av vår önskan som ett tillfredsställande eller mättande av en föregående hunger, och att allt liv endast kan existera som ett sådant "mättande" av "hunger", gör ju bara tillvarons kärleksfacit än mer orubbligt och strålande, samtidigt som det i verkligheten är den enda existerande grunden för all detaljering eller kolorit i tillvaron. Om inte allt blev till på hungerns eller begärets bud, skulle ju varje form av livslust vara en omöjlighet. Och om inte varje ting resulterade i mättnad, skulle ingen tillskyndan finnas för något som helst slag av nyskapande eller frambringande av motsatser eller kontraster i livsupplevelsen. Och utan kontraster skulle varje slag av förnimmelse vara omöjlig. Och utan förnimmelse skulle ingen som helst form av liv existera. Det vi kallar kärlek har således också sin kontrast. Det är denna kontrast som yttrar sig som "den dräpande principen", det så kallade "onda" eller det mentala "mörkret". Vi har sett att denna princip också är nödvändig i kretsloppet eller spiralen, då det utan den skulle vara omöjligt att uppnå hunger efter kärlek, efter ljus och välbefinnande, som ju är denna princips kontrast.
      Att mättnaden på kärlek eller gudomligt ljus och välbefinnande är lika realistisk som sin kontrast, blir ett faktum genom alla de väsen som i dag lever i mörkret, lever i "den dräpande principens" område. De skulle nämligen aldrig någonsin ha kunnat komma till detta område, om de inte i förväg hade "hungrat" efter det. Och denna "hunger" efter mörkret skulle omöjligt ha kunnat bli till, annat än på basis av "mättnaden" på dess kontrast, det vill säga mättnaden på ljuset.
      Att alla de levande väsen som nu lever i mörkret har haft en sådan hunger, blir orubbligt bekräftat genom själva "utvecklingsstegen". Här syns det tydligt att väsendena från "salighetsriket", genom mineralregionen, genom "växtriket" och in i jordmänniskoregionen mer och mer söker sig mot "den dräpande principens" kulmination. Att denna från ljus till mörker nedåtgående rörelse är en realistisk önskan hos dessa väsen själva, framträder i hög grad i våra förfäders ideal och moralföreskrifter. Gick inte vägen till "Valhall" eller dessa människors "himmelrike" just genom manifestationen av "den dräpande principens" "hjältemoral"? Ja, det var ju rent av "syndigt" att dö en naturlig död av ålderdom. En sådan död gav inte tillgång till gudarnas ynnest eller "hjältemoralens" belöning: fläsk och mjöd och unga kvinnor eller "valkyrior". Den som dött en naturlig död, alltså den som i själva verket varit mest i kontakt med livslagarna, måste i livet på andra sidan, likt en paria, nöja sig med "Helheim", tillvarons spindelvävsfyllda, skumma och trista källarvåning.
      Att denna "hjältemoral" har existerat, är ett faktum. Det är dess efterlämnade "C-vetande" eller vanemedvetande i de nuvarande jordmänniskornas kött och blod som ligger till grund för allt militärväsen. Så länge detta inte kan undvaras i jordmänniskosamhället, befinner det sig ännu på förfädernas hedniska mark. Att det finns krafter, som i form av "kristendom" eller läran om humanitet har börjat kunna leda samhället bort från denna från forntiden nedärvda blodiga väg, bekräftar ju bara att mättnaden på den hedniska traditionen eller mättnaden på blodsutgjutelsernas moral starkt tilltar, och att hungern efter dess kontrast tilltar i samma grad. Det är denna "hunger" som ligger till grund för att humanitetens eller kärlekens energier i form av "kristendom" har börjat kunna göra sig gällande, även om dessa i själva verket ännu endast är "A-vetande" och "B-vetande" och således är mer vaken dagsmedvetandemässig teori än praktiskt vanemedvetande.
      Genom vårt studium av livsmysteriet har vi således här kommit till insikt om jordmänsklighetens plats i spiralen eller det stora kretsloppet. Vi har sett att den håller på att passera kulmen av sin "mättnad" på upplevelsen av "den dräpande principen". Dess längtan och begär, dess ideal och mål, går nu i samma riktning som "hungern" efter fullkomlighet, humanitet och kärlek. Och med fastställandet av sin plats i spiralen eller kretsloppet har jordmänniskan alltså funnit den absolut säkraste och fullkomligaste grundvalen för tillrättaläggandet av sin "kosmiska kemi", sin livsupplevelse eller skapandet av sitt öde. Världspanoramats struktur, dess kärlekslagar eller kulminerande logik, har blivit hennes högsta och mest intellektuella undervisning. Med denna levande undervisning från Gudomens egen livsyttring har hon kommit i besittning av det bästa skyddet för att logiskt kunna styra sitt eget öde mot livets harmoni, mot Gudomens väsen, mot sin egen salighet.