635. Erinringen ger oss således förmågan att känna igen principen eller kärnan i besläktade upplevelser. Och vi kan därför indela den i två faser. Den första fasen är den, i vilken vi upplever erinringen som enbart ett "minne" och där den ger oss klara detaljer av en viss bestämd upplevd företeelse. Den andra fasen är den, i vilken erinringen inte längre uppvisar klara exakta detaljer av den upplevda företeelsen och därför endast finns kvar i medvetandet som en kunskap om företeelsens princip eller kärna.
      Men kännedomen om en företeelse, vars detaljer vi inte längre "minns", förnimmer vi inte längre som ett "minne". Den är nu närmast att betrakta som en ny förmåga eller talang. Om vi tänker oss att ett väsen i sitt nuvarande jordeliv går igenom en mycket svår sjukdom, till exempel cancer, kommer denna upplevelse att i dess medvetande skapa en betydande insikt i denna sjukdoms detaljer eller symtom. I väsendets nuvarande jordeliv kommer detta vetande att framstå som en mycket realistisk eller fundamental "erinring" och utgör alltså fas nr 1. Men när detta jordeliv för länge sedan har upphört och väsendet föds till ett nytt liv, har det inte längre kvar detta vetande som ett medvetet "minne". Att vetandet ändå finns i dess medvetande, framgår av dess inställning till eller förståelse för varje cancerpatient som det eventuellt möter i sitt nya jordeliv. Det visar sig här att väsendet har en särskild förmåga att sätta sig in i en sådan patients kval och lidanden och kan göra den sjukes tillstånd helt levande för sig i sin egen mentalitet. Detta innebär att väsendet omedvetet kan förbinda sitt möte med cancerpatientens tillstånd med sin egen forna, men numera okända eller glömda upplevelse av samma eller besläktad företeelse. Och i verkligheten är det denna glömda upplevelses princip som blir levande för väsendet i dess medvetande, utan att det därför är på det klara med att denna princips levande bild i dess eget medvetande av den andres sjukdom i själva verket bara är reminiscenser av dess egen upplevelse av samma företeelse i ett okänt förflutet. Detta levandegörande av andras lidanden i individens eget medvetande sker uteslutande genom en omedveten mobilisering av individens egna "minnen" från tidigare liv, men framträdande som fas nr 2.