797. Att väsendet har ett "jag" och att det även måste finnas ett viljedirigerande "något" bakom medväsendena och bakom själva naturens företeelser, är alltså i sig självt inte en av människorna uppfunnen spekulativ företeelse, framsprungen enbart ur deras fantasi eller fabuleringsförmåga, utan visar sig här vara en verklig realitet, vars rot tränger så djupt ned i tillvaron och de levande väsendenas dagliga liv, att dessa till slut inte kunnat undgå att skapa uttryck för denna företeelse, och detta långt innan de rent intelligensmässigt kunde analysera eller förstå den. Ja, till och med långt innan de alls hade någon diktartalang, har de måst finna något uttryck för denna realitet. Om den inte alls existerade, skulle det ju inte ha funnits något att ge uttryck åt. Och människorna skulle då aldrig vid något tillfälle ha haft användning för sådana uttryck som "jag", "Gud", "gudar" eller "andar", av vilka de tre sistnämnda uttrycken ju bara är beteckningar för "jaget" bakom naturen. Men nu är det ett känt förhållande att människorna har måst finna uttryck för den nämnda realiteten lika långt tillbaka i sin historia som de över huvud taget har haft jordmänskligt dagsmedvetande och, som nämnts, redan innan deras diktarförmåga och intelligensmässiga talanger hade börjat komma till uttryck. Begreppen "jag", "Gud", "gudar" och "andar" har således enbart kommit till som absolut nödvändiga språkmässiga, praktiska kännetecken, med vilka man kunde markera dessa i livsförnimmelsen framträdande viljedirigerande men osinnliga centrum som åtskilda från allt det sinnliga. Med andra ord: som kännetecken, med vilka man inför sig själv och omgivningen kunde markera sitt eget "själv" eller sin egen individualitet samt de individualiteter som i form av medväsen och i form av naturen avslöjade sig för ens sinnen.