799. Men livsupplevelsen avslöjar ännu en realitet, som också visar att det existerar något mer än själva "rörelsen". Denna realitet utgörs av den omständigheten att det finns något som vi kallar "ande". Om "ande" i verkligheten också är "materia" eller "rörelse" och därmed hemmahörande under "X3", varför benämns då denna "materia" "ande"? Ja, här måste vi åter ta vår tillflykt till själva förnimmelsen av livsupplevelsen. Denna förnims ju som ett "utanför" och ett "innanför". När vi förnimmer eller när vi ser på livets detaljer, det må vara omgivningen – naturen, människorna, djuren, växterna eller mineralerna – eller detaljerna i vår egen organism, uppfattar vi dessa och den materia de består av såsom något som existerar – utanför. Vi uppfattar dem som mer eller mindre handgripliga realiteter. Men om vi, efter att ha sett på dem, sluter våra ögon eller av annan anledning inte förnimmer dem längre, vet vi ju att de efterlämnar ett "intryck" i vårt inre. Har vi förnummit eller sett tingen tillräckligt mycket, kan vi "minnas" hur de ser ut. Det innebär alltså att vi, förutom att vi konstaterat tingens närvaro i rummet som handgripliga företeelser, även har förvärvat en "kopia" av dem, så att vi inte längre måste ha dem inför våra sinnen som handgripliga realiteter för att kunna "se" dem. Men denna "syn" är inte som den första synen en "yttre upplevelse", en "yttre syn". Den är en "invändig upplevelse", en upplevelse som är liksom en "inre syn". På så vis efterlämnar varje yttre föremål, som våra sinnen reagerar inför, en mer eller mindre fullkomlig "invändig kopia". Av dessa "kopior" får det levande väsendet efter hand en hel samling, ja, så många, att de bildar en fullkomlig "avspegling" av hela den yttre materiella värld som dess sinnen kommit i beröring med. Denna invändiga "avspegling" eller dessa inre "kopior" utgör den realitet som vi kallar "ande". Här förstår vi således att det levande väsendets upplevelse av livet endast kan existera som en förnimmelse av "materia" och "ande", det vill säga en "yttre" och en "inre" värld.
      Men detta blir i högsta grad ett bevis för att det just existerar "något" inuti oss, för vilket tingen således blir en "yttre" och en "inre" värld. Om inte detta "något" fanns, för vem och på vad sätt skulle då tingen bli en förnimmelse av "yttre" och "inre" företeelser? Vår egen förnimmelse av livet bekräftar alltså här orubbligt vårt eget högsta "själv" eller "jag" såsom "det upplevande något", för vilket upplevelsen blir synen av en "utvändig" och en "invändig" värld.