Martinus: Livets Bog, del 3, st 811

811. Om denna allt dominerande och viljeförande centrumförnimmelse, som vi benämner jaget, vore en mycket detaljerad och rikt kolorerad företeelse, skulle det i vårt medvetande över huvud taget inte existera någonting som kunde uppleva någonting. Allt måste då vara rörelse eller materia. De två kontraster som utgör den absoluta förutsättningen för varje förnimmelse, den må vara hur liten som helst, skulle helt och hållet saknas. Medvetandet skulle vara som en ocean. Men hur skulle vi kunna finna droppens individualitet i denna ocean? Ja, hur skulle det över huvud taget kunna existera någon individualitet? Centrum- eller jagförnimmelsen är ju det enda som kan skilja droppen från oceanen. Men då den totalt saknas, kan ju droppen aldrig i något fall urskiljas. Individualitet skulle vara en absolut omöjlighet. Men nu är denna förnimmelse den allt dominerande i varje normal människas medvetande, ja, den är inte bara dominerande i varje väsens "inre värld", utan också – visserligen på indirekt vis – den mest synliga realiteten i varje väsens "yttre värld". Det är uteslutande detta gudomliga "någots" eller jagets närvaro i väsendet som utgör grunden till att vi ser de levande väsendena såsom från varandra åtskilda väsen eller individer. Vi ser medvetandeoceaner framträda i "enskilda" droppar. Och slutligen gör sig även den omständigheten gällande, att denna syn blir allt tydligare ju högre utvecklat det levande väsendet blir. Individualitetsförnimmelsen blir med väsendets utveckling på alla områden alltmer orubblig. Motsatsen skulle obetingat gälla, om denna förnimmelse inte vore en förnimmelse av en verklig företeelse, utan enbart en fantasibild. Denna bild måste då för den uppåtgående intellektualiteten, liksom dagg för solen, fullständigt upplösas eller avdunsta. Men inget levande väsen kan få denna förnimmelse att avdunsta. Till och med den mest inbitna materialist, som totalt förnekar det gudomliga "någots" eller jagets existens, på vilken individualitetsprincipen uteslutande baserar sig, bekräftar i allra högsta grad genom denna förnekelse sin egen individualitet, eftersom förnekelsen i sig själv endast kan existera som ett avslöjande av hans eget jags åtskillnad från "det". Nämnda "det" är i detta fall "förnekelsen". Denna är "något" som "han" manifesterar. Detta "han" är ju uttryck för den individualitet, från vilken hans förnekelse åtskiljer sig och därigenom dokumenterar sitt upphov som "individualitet". Man ser således att det levande väsendets högsta natur inte kan upplösas genom föreställningar, ord eller tankar. Den är evigt bestående, orubblig och oavhängig av såväl förnekelse som bekräftelse. Den är ständigt "något som är", vare sig vi vill det eller ej, vare sig vi förstår det eller ej.

Föregående

Nästa