812.
Det är riktigt att djuret inte medvetet förnimmer individualitets- eller jagprincipen, men det handlar i allra högsta grad i kontakt med den.
Det har ändå en viss grad av "egendomskänsla".
Det förnimmer sin maka, sin avkomma, sitt rede eller sin håla som något som är ett med det självt, som något det är berett att på ett eller annat sätt försvara med all kraft och förmåga, alldeles som det försvarar sin egen köttsliga organism.
Djuret har bara inte fått denna sin "egendomsförnimmelse" definierad i en så omfattande språklig registrering som människan, och kan därför ännu inte som hon göra sig medveten i eller ge uttryck åt denna förnimmelses nyanser i den utsträckning som vi själva dagligen gläds åt att kunna göra.
Men även om djuret alltså är medvetet i sin jagkänsla enbart i form av en egendomskänsla, och inte har denna känsla språkligt medveten, så är dess liv och framträdande ändå en fullt tydlig manifestation av de spirande groddarna till den allt dominerande, vakna, dagsmedvetna jagförnimmelse som gör sig gällande hos människan.
Denna är alltså djurets egendomskänsla i ett mer framskridet eller utvecklat tillstånd.
Att jagförnimmelsen inte är lika framträdande hos alla väsen, betyder inte att denna förnimmelse i sig själv har haft en absolut början och nu ilar mot sin kulmination, för att därefter gå mot en fullständig tillintetgörelse eller ett slut, utan den beror uteslutande på den rytmiska form av rörelse som vi här i Livets Bog lärt känna som "spiralen", vilken helt vilar i "perspektivprincipen" eller är en följd av de kontrastmässiga företeelser på vilka allt förnimmande beror.
Denna princip kommer, som nämnts, att belysas längre fram i Livets Bog.
Tillbaka till startsidan
Föregående