857. Som vi tidigare nämnt, är det också på det ovannämnda stadiet som individen ibland tror sig kunna "rädda" sig genom giftermål. Men något sådant låter sig självfallet inte göras. Det periodiska tillbakavändandet av det "onormala" tillståndet kan inte hejdas. Det är ett lika orubbligt led i spiralkretsloppet som själva reinkarnationen. Efter hand blir det då också allt kortare avstånd mellan de "abnorma" perioderna, tills dessa slutligen övergår i ett oavbrutet eller permanent tillstånd. Individen måste då leva hela den könsmogna delen av sitt liv med en tilltagande eller växande sympatiinställning till väsen av sitt eget kön. Denna växande sympati kan till och med bli så stark, att den i alltför hög grad går ut över individens allmänna jämviktskänsla eller balans gentemot det motsatta könet. Han kan här tidvis mista så mycket av sin sympatiförmåga, att han inte ens kan visa vanlig hänsynsfullhet mot detta kön. Det är denna överdrivna sympati för det egna könet och bristande sympati för det motsatta könet som ligger till grund för begreppen "kvinnohatare" och "manshatare".
      Även om ett sådant väsen inte precis hatar det motsatta könet, kan det naturligtvis i vissa situationer här på begynnelsestadiet av sin sexuella förvandling inte undgå att känna en viss ovilja mot det andra könets individer. Det är ständigt dessa som är rivalerna i dess liv. Det är dessa som gång på gång kommer och griper in i dess förhållanden och hemför den "älskade" vännen eller kamraten som förlovad eller äkta make. Och det är genom den då uppkomna olyckliga kärleken och svartsjukan som väsendet märker "att det inte är som andra". Som nämnts, gör det inte saken bättre att väsendet, för att inte röja sin "abnormitet" och bli komprometterad, inte gärna kan låta sina känslor komma till utbrott. Först måste det kämpa mot en alltför våldsam sympatikänsla för vännen och hålla den nere på en nivå där denne inte kan "upptäcka" det "abnorma" tillståndet, och därefter – när vännen eller kamraten förlovat sig – måste det med all kraft kämpa för att undertrycka sin sorg och svartsjuka, så att denne inte heller nu upptäcker det "abnorma" tillståndet. Det är givet att ett sådant instängt olyckligt tillstånd i längden inte är hållbart för individen. Förr eller senare måste han ge upp. Mer och mer går det upp för honom att han är "homosexuell" eller tillhör den mentala sfär som uttrycks med begreppet "homosexualitet".