Martinus: Livets Bog, del 3, st 865

865. Det är riktigt att man inom de starkt troendes kretsar lär ut att det är "dopet" som Jesus här talar om. Och hur skulle det väl vara möjligt för dessa väsen att få någon annan uppfattning? De hör ju till dem som världsåterlösningen kan skänka sinnesfrid enbart med hjälp av sakramentens formel: "Du har fått förlåtelse för dina synder." Dessa väsen har ännu inte börjat använda sin intelligens när det gäller tillvarons högsta mysterier, utan är här enbart "troende" – på profeterna, de heliga skrifterna, kyrkan och prästerna – och är fullt lyckliga med detta. De har ännu inte alls det tvivel i sinnet som fick Nikodemos att söka upp Jesus. De har inte alls någon användning för upplysningar om reinkarnation eller återfödelse, ja, sådana upplysningar skulle närmast göra dem förvirrade. Deras mentala bekymmer hänför sig uteslutande till föreställningarna om den förmodade "vrede" som de med sina likaså förmodade "synder" har framkallat hos Guden. Och det enda som de har behov av eller som är viktigt för dem är Gudomens "tillgift" eller "syndernas förlåtelse", vilket är det enda som kan göra den "troende" lycklig, ge honom frid i sinnet. Hur skulle någon annan företeelse för dessa väsen kunna jämställas med en sådan upplevelse som "förnimmelsen av Gudomens förlåtelse för deras synder"? Måste inte allt annat bli synnerligen likgiltigt för dem vid sidan av den gudomliga "nåd" som de menar sig ha undfått? Att sakramenten – dopet och nattvarden – för dem blir det absolut centrala i Jesu manifestation, är fullständigt självklart.

Föregående

Nästa