885. Det var inte så konstigt att Världsåterlösaren uttalade sin allvarliga maning: "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Dessutom finner vi här bekräftelse på Bibelns varning: "Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller." Är det inte här uppenbart att den som dömer någon till "helvete" eller "evig förtappelse" för otros skull, han är redan själv ett "fallet" väsen? Genom sin dom över den icke-troende går han till rätta med sol och måne, sätter sig upp mot själva livets gång. Ett sådant väsen får inte någon kyrka att stråla av ljus och blir inte till ära för något tempel. Det anar inte att tvivlet och otron är kulminationen av "hungern efter rättfärdighet", och att denna hunger uteslutande beror på en förmåga eller talang att se, att det måste finnas en mycket mer fullkomlig, mer högintellektuell idé eller plan bakom alltets eller det dagliga livets företeelser än den som man hittills genom kyrkor och tempel blivit undervisad om.
      Men hur skulle ett väsen ha fått denna hunger, om inte genom den rikedom på erfarenheter som livet och kretsloppet självt har gett det? Och hur skulle väsendet kunna få ta emot ett fullkomligare och mer högintellektuellt svar på livets mysterium, annat än just i kraft av denna hunger och detta tvivel, denna otro i fråga om de för detta väsen föråldrade, från forna tider kvarlevande dogmerna och antydningarna? Hungern måste alltid föregå mättnaden. Att en människa hungrar efter högre insikt, högre vetande om universum, och att hon önskar finna en lösning på livets mysterium, en lösning som inte på något vis är underlägsen den moral och humanitet som hon själv har utvecklats till att manifestera, kan endast vara gudomligt, inte "syndigt". Att tvivlet eller otron i fråga om "himmel" och "helvete" är uttryck för ett stadium, där väsendet för tillfället blir en total gudsförnekare som varken tror på evigt liv eller på någon högintellektuell världsplan, utan inbillar sig att allt är slump och tillfälligheter, förändrar inte själva principen. Väsendet hör till dem som inte kan tro och har alltså genom den på solens och jordens gång baserade utvecklingen kommit att tillhöra dem som "skall mättas". Livet ska nog i rikt mått kunna ge dem de erfarenheter som just ska få dem att hungra efter att se att det finns en plan och logik, och därmed rättfärdighet och medvetande bakom hela universum, och därigenom göra dem mottagliga för den mättnad som utgörs av "hjälparen, den heliga anden" eller "kosmiskt medvetande", varvid Världsåterlösarens ord blir till sanning, då han säger: "Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade."