Martinus: Livets Bog, del 3, st 912

912. Att man inte rent fysiskt kan överblicka makrokosmos lika lätt som mikrokosmos, kan ju inte vara någon berättigad grund för förnekande av att detta makrokosmos styrs eller leds av samma princip som mikrokosmos. Tvärtom gör denna omständighet det ännu mer tvingande nödvändigt att man tänker sig makrokosmos analogt med mikrokosmos. Vilken annan forskningsmetod än just denna kan med rätta betecknas som "vetenskaplig"? Och på vilket sätt skulle någon annan metod orubbligt kunna underbyggas? Fantasier, postulat och dogmer kan inte "vetenskapligt" underbygga något och hör ju heller inte till sådant som universitetslärdom vanligen baseras på. Där man inte har konkreta bevis, kan man naturligtvis inte heller uppvisa konkreta facit. Men där man inte har konkreta facit, har man ibland hypoteser. Men om en hypotes inte ska vara ett tomt postulat, ett löst antagande eller en dogm, måste den utgöra den konklusion som man kommer fram till genom att bedöma ett okänt objekt utifrån ett känt objekt, med vilket det mer eller mindre verkar vara analogt. På vad sätt ska en hypotes annars kunna vara berättigad eller i överensstämmelse med vetenskap? Om man därför frånkänner den logiska skapelseprocess som förvandlat jordklotet från ett eldhav till den strålande värld av liv som det i dag representerar, intelligens, tanke och alltså medvetande samt ett därmed förbundet "levande något" eller ett upphov, så är detta frånkännande eller förnekande – inte en hypotes – utan bara ett tomt postulat eller ett löst antagande, eftersom man då inte har bedömt det okända utifrån det kända. Och man är då, i stället för forskare, bara en fanatiker. Det kan ju inte förnekas att inom det kända, det vill säga inom det område där den mänskliga iakttagelseförmågan har en hundraprocentig kapacitet, kan ingen logisk skapelse äga rum utan att vara en produkt av ett levande upphov, alltså manifesterad i kraft av tanke, intelligens, vilja och hjärnfunktion. Endast utifrån detta faktum kan man då rätteligen bedöma den ännu mer logiska skapelseprocess som äger rum på det område där vår iakttagelseförmåga inte äger ovannämnda kapacitet, varför detta område – naturen, jordens förvandlingsprocess, stjärnornas gång eller hela universum – utgör ett för oss mer eller mindre okänt objekt.
Som vi alltså ser, kan den ärliga och sanningsälskande vetenskapliga forskaren inte undgå att åtminstone som hypotes acceptera att det finns ett levande, tänkande upphov bakom naturens stora skapelse, och att denna skapelse alltså är en medvetandefunktion, analog med den av oss själva frambringade skapelseprocessen. Den forskare som fullständigt förnekar detta, har därmed i så hög grad avslöjat sin egen vetenskapliga talangs obetydlighet på fältet i fråga, att den tydligen inte alls är att räkna med vid utforskningen av detta fält. Han tillhör det slags väsen, vilkas vetenskapliga oförmåga tillsammans med en viss äregirighet betingar att de i god tro ropar ut sin gudsförnekelse utan att ana att deras förkunnelse utgör ett skärande falskt och ovetenskapligt facit, som inte ens rymmer minsta möjlighet att kunna underbyggas som hypotes. Gudsförnekare av alla kategorier hör således också till dogmtillbedjarnas eller postulatanhängarnas stora skara, även om deras dogmer eller postulat angående Gudomen är irreligiösa och därigenom uttryck för naivitet i stället för vetenskap.

Föregående

Nästa