Martinus: Livets Bog, del 3, st 915

915. Vi är också på det klara med att detta jordmänsklighetens eftertraktade mål, lyckan eller det kroppsliga och själsliga välbefinnandet för individen, är åsyftat i världsplanen eller klotets förvandlingsprocess. För detta syfte finns redan ett överflöd av resurser skapade, samtidigt som den inre jordmänskliga mentala inställningen, människornas längtan och begär, helt är riktad mot detta mål. Är det inte troligt att dessa livsresurser och detta människornas mål är bestämda för varandra? Varför skulle de annars vara ställda inför varandra såsom fallet är? Och varför skulle jordmänniskornas längtan just vara riktad mot de nämnda resurserna? Till vad nytta skulle dessa resurser och denna mänsklighetens strävan annars vara? Är det inte, såsom vi tidigare nämnt, ett faktum att mänsklighetens mentalitet växer? Äger inte en utveckling ständigt rum inom jordmänsklighetens sinne för rättfärdighet? Blir inte dess polis- och rättsväsen alltmer humaniserat? Är inte kultur detsamma som en ökande bekämpning av all asocialitet? Är det inte humanitet som människorna kämpar för, eller tror sig kämpa för, såväl på krigets fronter som inom hemmets väggar? Är inte motsatsen till humanitet detsamma som barbari? Fanns det inte en tid då barbariet satt i högsätet inom mänsklig strävan? Var inte vägen till "Valhall" en vandring över blod och lemlästning, slaveri och tortyr av medväsen, utan något annat motiv än själva makt-, mord- och kampglädjen? Var inte mänskliga rättigheter, rättfärdighet och välgärningar gentemot andra väsen än dem man var sammansvuren med, något vanärande? Ja, var inte en naturlig död rent av ingången till "Helheim", den tidens "helvete"? Var det inte så, att endast de som dog på slagfältet, de som blev dräpta i strid, hade hopp om att få komma till den tidens "himmelrike" eller hjältehem med de härligheter som där väntade: fläsk och mjöd och sköna valkyrior? Jo, ingen kan påstå att den stora skapelseprocessen inte har förvandlat tingens tillstånd i riktning mot humanitet. Har inte jordmänniskornas högsta ideal sedermera blivit detta: "Du skall älska din nästa som dig själv"? Ja, har inte detta ideal genom kulturens statskyrkor blivit auktoriserat? Och har inte denna auktorisering till en viss grad blivit understödd av kulturstaternas juridiska lagar och rättsväsen? Är det inte förbjudet att mörda, dräpa, lemlästa eller på annat sätt svårt skada sin nästa? Att staternas individer ännu inte hundraprocentigt kan praktisera detta höga ideal, motsäger ju inte närvaron av den växande eller spirande humaniteten. Har inte staternas fångvårdsanstalter och fängelser blivit ett nytt "Helheim", dit man i dag skickar alla sådana individer som tidigare skulle ha betraktats som ärorika hjältar eller aspiranter till gudarnas stora gunstlingshem eller "Valhall"? Befolkas inte dessa kulturens institutioner just av väsen som mer eller mindre varit i stånd att praktisera den hjältemoral som i forntiden i motsvarande grad skulle ha skänkt dem gudarnas ynnest? Är det inte här fråga om väsen som i större eller mindre utsträckning, kroppsligt eller mentalt, har mördat, dräpt, lemlästat eller fängslat sin nästa? Är det inte ett uttryck för humanitet när kulturen i dag spärrar in dessa så "hjältemodiga" betvingare och underkuvare bakom det nya "Helheims" vanärande järngaller, lås och bom samt utlovar "himmelriket" åt alla som vänder den högra kinden till, om de blir slagna på den vänstra, och som således fordom inte undgick gudarnas skamvrå eller "Helheim"?

Föregående

Nästa