Martinus: Livets Bog, del 3, st 916

916. Den stora skapelseprocessen erbjuder förvisso inte längre någon kraftig medvind för den som går emot kärleken till nästan. Den som tillfälligt vill slippa helskinnad igenom här, måste äga en sagolik förmåga att kamouflera sin framfart som "kärlek till nästan", som "försvar för humanitet" eller som "nödvärn för eget liv". Och är det inte, som vi tidigare flera gånger har framhållit, just under ett sådant kamouflage, medvetet eller omedvetet, som man i dag låter krigets blodiga atmosfär rasa över jorden? Vilken krigförande stat hänvisar inte till humanitet, det vill säga till kulturens bevarande samt försvar och nödvärn såsom den verkliga grunden för dess deltagande i den blodiga dansen? Nutidens hjältar kan lagerkransas endast om de svingat sitt svärd i humanitetens namn. I motsatt fall förpassas de till fångvårdsanstalter, straffas, vanäras och förnedras. Ingen kommer nu längre till "Valhall" enbart för att han kämpat för stridens egen skull, för att han dräpt, eftersom det var en sport att dräpa, eller mördat, eftersom det var en lust att mörda. Den stora förvandlingsprocessens verkliga syfte med jordklotets människor kan alltmer skönjas som en lysande atmosfär bakom allt skenbart mörker. Den förnims som den friska sjöluften i närheten av havet. Och havet är här "himmelriket". Detta rike är kulminerande humanitet. Den stora förvandlingsprocessen har bringat klotet så långt bort från eldstadiet och till det animaliska livsstadiet, att humaniteten nu kan skönjas i själva klotets gång, i dess dag och natt, dess vinter och sommar, dess sådd och skörd. Den kan ses i naturens spel, den är synlig i solens strålar, i daggdropparnas klara pärlor, i jordens gröda. Den lyser i skyarna och uppenbarar sig som den innersta åtrån i varje människas bröst, den är hennes längtan och lycka. Ut över jordens kontinenter och hav, ovanför och nedanför, framför och bakom valplatsernas lemlästningar och dödsskrin tindrar och strålar den gudomliga världsplanens skapande atmosfär av lysande humanitet så starkt, att krigets kanondån, explosioner, eldsvådor, skrik och plågor efter hand drar bort från jordens yta som nattens råkalla dimmor försvinner för en ny dags begynnande morgonrodnad.

Föregående

Nästa