917. Efter denna lilla inblick i den stora skapelseprocessen förstår vi bättre vad som menas med "helvetets eld" eller vad "helvetet" egentligen är. Då skapelseprocessen visat oss att jorden förvandlats från en glödande, kokande och flammande materiemassa till en organiserad och välutrustad himlakropp, med ett överflöd av möjligheter eller betingelser att bli en värld av välbefinnande och fri utveckling för framskridna intellektuella väsen, ja, bli själva skådeplatsen för "himmelriket", så har därmed denna jordens förvandling för oss blivit en orubblig uppenbarelse av kulminerande kärlek.
      I denna förvandlings- eller skapelseprocess mötte vi den jordmänskliga livsformen, eller rättare jordmänskligheten, som den sista och därmed den yngsta eller nyaste företeelsen i det stora skaparverket. Ja, den var till och med så späd och ofärdig, att den ännu inte alls hade bringats i ett harmoniskt förhållande till de väldiga livsresurser som skapelseprocessen redan lagt inför dess fötter. Men på grund av denna "minderårighet" fördes jordmänskligheten av den skapande makten från experiment till experiment och upptäckte därmed så småningom vilka manifestationer som var i harmoni med skapandet av välbefinnande för den själv, och vilka som verkade underminerande och var orsak till lidande eller verkade tillintetgörande på detta välbefinnande. Härigenom fick jordmänskligheten således av skapelseplanens upphov mental näring, uppfostran och undervisning, och därmed en motsvarande växande kunskap om det verkliga livet samt en likaså växande förmåga att skilja mellan "gott" och "ont". Och det är detta växande tillstånd som vi i dag känner under benämningen "utveckling". Utveckling är alltså, som vi också tidigare framhållit, resultatet av alla väsendets felsteg såväl som dess rätta handlande i livet. Men då således allt i livet eller tillvaron som individen kommer i beröring med, såväl hans egna som medväsendenas och naturens manifestationer, endast kan åstadkomma "utveckling", det vill säga mentalt och kroppsligt växande mot en absolut fullkomlig förmåga att uppfylla alla livslagarnas betingelser för sann, kulminerande lycka eller välbefinnande för såväl individens medväsen som honom själv, vilken lycka eller vilket välbefinnande i sin tur är detsamma som "himmelriket", att vara "uppfylld av den heliga anden" eller äga "kosmiskt medvetande", så framträder här även de levande väsendenas eget liv på jorden som ett orubbligt led i uppenbarandet av världsplanen, och naturens gudomliga skapelseprocess som kulminerande kärlek.
      Men när nu själva omskapandet av klotet, från dess eldtillstånd till dess nuvarande tillstånd med de överflödande rika livsresurserna och den åtföljande förmågan att erbjuda ett hundraprocentigt välbefinnande för jordmänskligt animaliskt liv, är liktydigt med kärlek, och när den jordiska mänsklighetens nuvarande liv på detta klot är en formning och anpassning av människorna, en förkovran av deras förmåga att lägga dessa livsresurser under sig på ett garanterat ändamålsenligt sätt för varje enskild individs lyckotillstånd, varigenom också detta är uttryck för kärlek – vart tar då den "eviga förtappelsen" vägen? Vart tar det "eviga helvetet" vägen, vilket skulle vara uppenbarelsen av "Guds vrede" och "straff" för jordmänniskans "synder"? Kunde vi över huvud taget finna någon "synd" eller några "syndare"? Såg vi inte uppe på de höjder från vilka vi betraktade världsplanen, livet och jordmänniskorna, att alla sådana uttryck endast täcker individernas första, barnsliga mentala föreställningar om de starka behagliga och obehagliga lokala realiteter som deras dagliga liv och öde representerade?
      Hur skulle ett väsen som börjar vakna till medvetande på det fysiska planet, det vill säga i den från eldhavet förvandlade materien, kunna hysa annat än späda, lokala föreställningar? Börjar inte det lilla nyfödda barnet sitt mentala inträde i världen vid moderns bröst? Utgör inte detta i början hela dess värld? Och blir inte denna lilla lokalitet av den stora fysiska värld som det trätt in i, så småningom kompletterad med alltfler upplevelser och detaljer som vidgar dess horisont och gör dess fysiska tillvaro rikare och fylligare? Varför skulle det inte vara på samma sätt i den stora skapelseprocessen? Inget skapande kan existera utan att vara ett växande.