923. Alla här nämnda företeelser i vår upplevelse av livet beror således enbart på den omständigheten, att vårt jag är i stånd att omkring sig samla medväsen tillhörande underliggande spiraler och förena sig med dessa i ett inbördes samarbete. Det är denna samling av väsen vi ser som jagets organism, liksom det är detta samarbete vi kan bevittna som jagets livsfunktioner. Men för att samarbetet ska kunna utlösas, måste väsendena befinna sig på de stadier eller avsnitt i respektive spiral som är lämpliga eller gynnsamma för detta. En fysisk organism kan ju inte byggas upp av väsen som alla befinner sig i den andliga delen av sin spiral, liksom en själslig organism inte kan byggas upp av väsen som befinner sig i den fysiska delen av sin spiral. Vi vet från tidigare avsnitt av Livets Bog att en spiral framträder i sex olika steg eller avsnitt, vilka i sin tur indelar spiralen i ett fysiskt och ett andligt avsnitt.
      När jaget ska skapa en fysisk organism, måste det naturligtvis hämta materialet för sin skapelse hos underliggande spiralers väsen. Det kan inte använda medväsen från sin egen spiral, eftersom dessa ju inte är tillräckligt underordnade eller mikroskopiska. Det måste alltså ingå förening med väsen från underliggande spiraler. Men det är inte nog med att dessa väsen tillhör underliggande spiraler, de måste också befinna sig i den fysiska delen av sina spiraler; i motsatt fall äger de ju inga fysiska organismer och kan då inte utgöra den fysiska materia, varav jaget eller makroväsendet ska bygga upp sin fysiska organism. Jaget förenar sig alltså med sådana väsen från underliggande spiraler som befinner sig vid ingången till den fysiska världen. Men eftersom dessa underliggande spiralers väsen framträder i ett snabbare tempo i spiralkretsloppet än själva jaget eller makroväsendet, kommer de fortare fram till det andliga avsnittet i sina respektive spiraler än jaget i sin spiral. Därigenom uppstår den kalamiteten att deras fysiska organismer degenererar och försvagas som fysiskt material för jaget, för att slutligen bli helt obrukbara, varvid förbindelsen med jaget avbryts. Det är denna degeneration eller försvagning som vi kallar "ålderdom", och detta avbrott som vi i dess grövsta eller starkast uppträdande form benämner "död" eller "dödsfall".
      Men liksom det förekommer en degeneration eller försvagning inom förbindelsen mellan jaget och de livsformer som utgör dess kroppsmaterial, så finns det även en utveckling som förstärker förbindelsen. Denna åstadkoms på så sätt, att det diskarnerade väsendet för uppbyggandet av sin fysiska organism redan från början av sitt fosterskapande endast attraherar sådana livsformer som samtidigt med det självt står i tur att inkarnera i den fysiska materien. Av dessa väsen kommer naturligtvis de mest mikroskopiska att först göra sig gällande och därefter de övriga, allteftersom de närmar sig den spiral som ligger omedelbart under jagets egen spiral. Då det i synnerhet är väsendena i denna sista spiral före jagets egen spiral som är de bärande i jagets eller makroväsendets organism, är dess framträdande således detsamma som "växt" eller "utveckling", till dess att dessa väsen i sin spiral passerat det fält som är analogt med det fält i makroväsendets spiral där detta befinner sig. Vid den tidpunkt, då de ledande väsendena i makroväsendets organismmateria passerar det stadium i sin spiral som är analogt med makroväsendets stadium i sin spiral, befinner sig detta väsen på höjden av sin livsutveckling. Före denna tidpunkt är makroväsendets fysiska manifestation på uppåtgående, medan den alltså efter denna tidpunkt är på nedåtgående, till dess att kontakten med de kroppsliga livsformerna blir så svag att den helt brister, och den så kallade "döden" inträder.
      Än en gång ska vi här dröja lite vid detta problem. Vi tänker till exempel på den jordiska människan. Vi ser hennes fysiska framträdande börja som ett litet foster i moderlivet. I och med att detta stadium inträder, börjar hennes jag att genom sin naturliga attraktion genom talangkärnorna förena sig med sådana diskarnerade väsen som liksom jordmänniskan står i tur att inkarnera, men som tillhör underliggande spiraler. Dessa diskarnerade medväsen ska jordmänniskojaget nämligen bruka för att utlösa sina stora livsfunktioner, såsom hjärt-, hjärn-, lungfunktioner, matsmältnings- och körtelfunktionerna etc. De organ genom vilka dessa funktioner äger rum, utgör alltså fysiska kroppar för levande väsen, nämligen väsen från "organspiralen", det vill säga den närmast underliggande spiralen efter jordmänniskans spiral. Dessa "organväsen" måste också ha organ i sin organism och drar på liknande sätt till sig diskarnerade medväsen från underliggande spiral, vilken i förhållande till jordmänniskan är "cellspiralen". Dessa attraherade "cellväsen" måste naturligtvis också bygga upp fysiska kroppar åt sig, och attraherar då väsen från de ännu längre ned liggande spiralerna, vilka vi i Livets Bog gett samlingsbeteckningen "atomspiralen". Medan väsendena från de andra spiralerna endast attraheras av jordmänniskojaget eller makroväsendet i sina diskarnerade tillstånd, attraheras väsendena från "atomspiralen" däremot endast i sina inkarnerade tillstånd av detta makroväsen. Dessa atom- eller mikroväsen måste således utgöra en eller annan för makroväsendet livsviktig fysisk materia, till exempel näringsämnen, mat och dryck. Och jagets samspel med dessa väsen blir då mer av direkt fysisk natur. Det är denna attraktion eller tilldragning vi känner som "hunger" och "törst". Genom matsmältningen överförs dessa mikroväsen till makroväsendets organism för ömsesidigt liv och utveckling av såväl de små väsendena själva som makroväsendet. Men dessa små väsen tillhör mikrospiraler. Och när det gäller deras vistelse i jordmänniskans organism, vilken vistelse är lika med dessa små väsens jordeliv, rör det sig därför för "cellväsendenas" del huvudsakligen endast om månader, och för väsen i atomspiralen eller ännu mindre livsformer endast om sekunder. Inom dessa få månader eller sekunder upplever således de yppersta av dessa små individer var för sig ett jordeliv med barndom, ungdom, mogen ålder och ålderdom. Detta betyder alltså att jordmänniskojaget här är i stånd att fortsätta förnyelsen av sin organism med material från dessa två spiraler. De små väsendena kan leva och dö i denna organism utan att makroorganismen för den skull behöver dö. Och makroväsendet skulle således vara i stånd att skapa sig en evig, oavbruten fysisk tillvaro, om inte denna tilldragning eller förnyelse måste försiggå just med hjälp av "organspiralens" väsen, det vill säga dess eget hjärta, dess hjärna, lungor och magsäck etc. Att dessa "organväsen" från sitt diskarnerade tillstånd har kunnat förena sig med jordmänniskojaget, beror enbart på en i dem inneboende längtan eller dragning till det fysiska planet, till den fysiska tillvaroformen. Det fanns inom dem en viss form av hunger eller längtan, som med denna tilldragning syftade till sin mättnad. Genom förbindelsen med jordmänniskojaget och den åtföljande fysiska inkarnationen som organ i jordmänniskojagets fysiska organism, blev hungern efter hand tillfredsställd och organväsendena mättade av fysisk tillvaro. Medan en sådan hunger ger en kraftstimulans i riktning mot fysiskt liv och välbefinnande, skapar motsvarande mättnad däremot avslappning eller en försvagning i detta avseende. Funktionerna blir allt svagare och så småningom bristfälliga. Och då jordmänniskojagets eller makroväsendets organism enbart består av de nämnda organen, kommer deras sjunkande kapacitet att yttra sig som den tidigare nämnda tilltagande försvagning av organismen som vi kallar "ålderdom", och som till sist helt bryter förbindelsen mellan organväsendena och makroväsendet. Ingetdera av dessa väsen är därefter längre kvar på det fysiska planet.