959. Vad är då mått- och viktfacits uppgift? När de inte kan utgöra lösningen på livets största fråga: "Vem är livet?", till vilken nytta existerar de då? Har de på det hela taget någon uppgift att fylla? Jo, i allra högsta grad. De har till huvuduppgift att utlösa eller framkalla just denna tillvarons största fråga: "Vem är livet?" Skapandet av denna stora fråga är det osynliga syftet med alla mått- och viktfacit, vilket enligt Livets Bog innebär: med alla existerande uttryck för grader av materia och materiekombinationer. Det är riktigt att det i första hand inte direkt är denna stora fråga som väsendet intresserar sig för i sin beröring med materien. Till att börja med behärskas väsendets beröring med materien av självbevarelsedriften. Och i kraft av denna är det viktigt, ja, rent av ett livsvillkor för väsendet, att få kännedom om materien och den av materien sammansatta omgivningen, för att därigenom kunna hävda sig och befordra det livsbetingande tillfredsställandet av denna drift. Ju mindre kännedom ett väsen har om materien och omgivningen, desto mer är det prisgivet åt denna materia och omgivning – och omgivningen betyder då i synnerhet medväsendena. Och ju mer det är prisgivet åt materien och därmed medväsendena, desto mer måste tillfredsställandet av dess självbevarelsedrift grunda sig på nåd och onåd från denna materievärlds sida. För att upprätthålla tillfredsställelsen av sin självbevarelsedrift måste det levande väsendet därför till att börja med leva i en ständig kapplöpning med andra väsen när det gäller att tillägna sig kännedom om materien. Genom A-, B- och C-vetande blir denna kännedom eller denna kunskap till automatfunktioner, förmågor och anlag. Alla de levande väsendenas framträdanden och hela deras kunnande är således i själva verket mått- och viktfacit eller materiekunskaper, omsatta i egenskaper, förmågor och anlag. Men detta stora värde, den stora kunskapsrikedom som mått- och viktfacit representerar i dessa väsens medvetande, är alltså inte dessa facits egentliga uppgift. Hos de mest framskridna väsendena, det vill säga de väsen som kommit längst i ovannämnda kapplöpning och som på detta klot utgörs av jordmänniskorna, ser vi att nämnda facit är långt ifrån tillfredsställande. Dessa facit har i högsta grad satt väsendena i stånd att inte bara så att säga betvinga alla utanför deras egen art existerande medväsen och bestämma över deras liv och död, utan även mer och mer göra sig till herrar över elementen. Genom uppfinningar av kraftalstrande maskiner har dessa väsen blivit i stånd att på elementens vingar låta sig föras fram över klotet, svävande i skyn, seglande på och under oceanens väldiga yta eller ilande fram över kontinenternas tusenmila autostrador eller järnvägar. Mått- och viktfacit ger alltså det levande väsendet en utomordentligt stor makt och styrka i behärskandet av materien, och med denna makt kan det behärska sina mindre kunskapsrika medväsen. Det gamla talesättet "Kunskap är makt" framstår därmed som en vetenskaplig sanning. Denna makt är en absolut nödvändig livsfaktor för varje levande väsen, eftersom ingen existens kan äga rum annat än genom utövandet av en viss form av makt över den materia som denna existens är baserad på. Detta gäller för såväl den lilla daggmaskens existens som den högt utvecklade människans. Då denna makt alltså är baserad på kunskap som i princip är detsamma som mått- och viktfacit, om än i stor utsträckning framträdande som "C-vetande" eller automatfunktioner, visar sig mått- och viktfacit alltså vara en oumbärlig livsfaktor för det levande väsendet. Vi ska här kalla dessa facit för "livssubstans nr 41" samt den på samma facit baserade makten för "livssubstans nr 42".