975. Att det som vi i dag kallar "mörkret" eller "det onda" en gång för jordmänskligheten har varit ett lika eftertraktat mål som ljuset är i dag, bekräftas som vi just har sett i hög grad av berättelserna om "syndafallet" och "den förlorade sonen". Båda berättelserna talar om människan i ljuset, hennes fall ned i mörkret och hennes tillbakavändande till ljuset. Men eftersom mörkret alltså en gång var en för livets fortbestånd absolut nödvändig och efterlängtad företeelse, så var dess existens ju en välsignelse. Då kunskapen om mörkret är detsamma som frukten från "kunskapens träd", och då Adam och Eva eller mänskligheten utan denna "frukt" omöjligt hade kunnat uppnå den åtrådda mättnad eller kulminationsupplevelse av mörkret som var nödvändig för att ljuset åter skulle kunna bli till åtrådda vakna dagsmedvetandefunktioner eller upplevelser, så var denna "frukt" likaså en välsignelse. Då "ormen" hjälpte den nödställda Adam och Eva eller den efter "frukten" hungrande jordmänskligheten att nå denna "frukt", blev ju "ormen" – som också är kallad "djävulen" eller "den onde" – denna mänsklighets välgörare eller hjälpare i nöden. Han var dess första "världsåterlösare". "Djävulens" eller "ormens" "förledande" av Eva var alltså en välsignelse för denna mänsklighet. Detta bekräftas ytterligare i Guds egna ord till Adam och Eva efter "syndafallet", de ord som formade sig till en "förbannelse" av jorden. Då Adam och Eva (jordmänskligheten) befann sig i ett mentalt tillstånd, där deras dagsmedvetande var döende på grund av bristen på kontraster till deras tillvaro i ljuset, kan Gudomens "förbannelse" ju endast betecknas som en välsignelse. Den var i själva verket ett löfte till dem, att allt som existerade som kontrast till ljuset och som vid denna tidpunkt blivit en livsbetingelse för dem, också skulle komma dem till del. Hur underbar måste inte denna gudomliga, löftesrika röst ha klingat i deras öron. Vetskapen om att allt detta som de i så utomordentligt hög grad hungrade och törstade efter skulle skänkas dem, kunde ju endast vara ett komplement till det stora gudomliga löfte som redan tidigare hade ljudit i deras öron: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden." Var det inte uppfyllelsen av Adams och Evas önskningar som här förkunnades för dem? Att få uppfyllelsen av sina önskningar förebådad eller utlovad, kan ju bara vara ett glädjebudskap. Hela paradisberättelsen med sin "orm", sitt "syndafall" och Guds "förbannelse" av jorden har alltså ursprungligen varit en enda stor ljusmanifestation, ett första levandegörande av själva den gudomliga kärleksprincip som behärskar hela kretsloppsprincipen och alltså är världsalltets orubbliga fundament, och som därmed utgör det ofelbara idealet eller förebilden för varje form av absolut fullkomlig skapelse, manifestation eller medvetenhet. Det är ingenting mindre än en fas av samma gudomliga ljus som inget väsen kan leva utan, och som därför i form av en "bestående fred" är det eftertraktade målet för hela den jordmänskliga energimanifestationen.