Martinus: Livets Bog, del 3, st 978

978. Alla berättelsers rättvisevärde beror således uteslutande på i vad mån de är opartiska. I samma mån som de är partiska, är de osanna och därmed inte rättvisande. Vad gäller de vedertagna religiösa dogmerna och nedärvda berättelserna, är det lätt att se att många av dessa är partiska till förmån för den fas av ljuset som jordmänsklighetens utveckling leder fram emot. Berättelsen om "syndafallet" är således i utomordentligt hög grad färgad av partiskhet. Och detta är grunden till att denna berättelse, som alltså i själva verket var en berättelse om en på sin tid stor gudomlig välsignelse – ja, den var världsåterlösningens första fas – blev uppfattad och betecknad som "syndafallet". På samma grund blev den förande eller ledande kraften i denna välsignelse uppfattad och betecknad som ett "förledande" samt upphovet därtill som "ormen", "djävulen" eller "den onde". I själva verket var detta "förledande" en tillskyndan eller vägledning, en inspiration för väsendena att börja övergå till den livsbetingande nya livsformen eller materiella tillvaron. "Ormen" var som nämnts väsendenas första världsåterlösare. Den befruktade väsendena med den nya tillvarons tankearter och den efterföljande nya viljeföringen, en tankebefruktning och viljeföring som i fortsättningen ständigt blev befordrad och stimulerad av världsåterlösare, ända till dess att väsendena, som nu är fallet, blev övermättade av den nya livsformen, som då blivit till "C-vetande", automat- eller undermedvetandefunktioner*. Vi ska här kalla detta "förledande" för "livssubstans nr 46" och dess upphov, "ormen", "djävulen" eller den första fasens världsåterlösare, för "livssubstans nr 47".

____________
* "Övermedvetandefunktioner" är rättat till "undermedvetandefunktioner" i enlighet med manuskript.

Föregående

Nästa