Martinus: Livets Bog, del 4, st 1058

1058. När vi inte desto mindre kan konstatera att det levande väsendet utgör ett "evigt något som är", och i en högsta analys erkänner detta såsom lika med "X", vilket alltså innebär att det varken är högt utvecklat eller primitivt, att det varken är ont eller gott, varken rättfärdigt eller orättfärdigt, kärleksfullt eller kärlekslöst, utan i sitt högsta framträdande står totalt utanför dessa analyser, så beror det ju enbart på att detta "något" har en orubblig kontrast till sin eviga, icke förnimbara tillvaro eller "X-tillvaro", nämligen sin eviga, förnimbara, "timliga" tillvaro. Genom denna förnimbara "timliga" tillvaro, som utgör dess realistiska upplevelsesfär, blir det i stånd att skapa en tillvaro som enbart kan vara en motsats till dess "eviga" existens. Att den "timliga" tillvaron inom upplevelsesfären inte kan vara detsamma som den "eviga" tillvaron, är naturligtvis självklart. Var och en som därför uppfattar det levande väsendet genom en eller annan "timlig" analys och till exempel säger att väsendet är tjugo år, och därvid betraktar denna analys som det absolut högsta uttrycket för detta väsens existens, är i högsta grad offer för en illusion. Väsendets eviga existens kan inte uttryckas med ett antal år. Evigheten är lika lite tjugo år som den är något annat antal år eller någon begränsad tidsrymd, oavsett hur många år eller hur stor tidsrymd man betecknar den med. Tjugo år kan endast vara ett illusoriskt begrepp för evigheten och därmed för det levande väsendets eviga existens. Detsamma gäller naturligtvis i fråga om alla andra "timliga" analyser. Om vi påstår att det levande väsendet är ett kärlekslöst väsen eller att det är ett kärleksfullt väsen, om vi säger att det är rättfärdigt eller orättfärdigt eller på annat sätt beskriver väsendet genom sådana "timliga" analyser och åberopar dessa som uttryck för väsendets absoluta, högsta framträdande, då är vi självfallet också offer för en illusion. "Något" som är evigt kan varken vara rättfärdigt eller orättfärdigt, kärleksfullt eller kärlekslöst, eller vara någon annan "timlig" företeelse, eftersom dessa "timliga" företeelser inte är "eviga", utan – till följd av kretsloppet – endast kan framträda hos en individ som växlande rytmer på samma sätt som hunger och mättnad. Det eviga väsendet måste därför, som vi redan påpekat, vara lika kärleksfullt som kärlekslöst, lika rättfärdigt som orättfärdigt osv., varigenom de två kontrasterna ju upphäver varandra och därvid betingar att väsendets "eviga" framträdande omöjligt kan bli annat än just lika med "X", såsom påvisats i "X-analyserna" i Livets Bog.

Föregående

Nästa