Martinus: Livets Bog, del 4, st 1064

1064. Men då denna direkta upplevelse av livet avslöjar sig som logisk skapelse, som i sin tur är detsamma som viljestyrd rörelse, uppenbarar denna skapelse således indirekt för våra sinnen ett bakom skapelsen existerande viljeförande "något". Och vi har följaktligen här kommit till det "något" som upplever livet. Detta indirekt uppfattade "något" i förening med "livsupplevelsen" kallar vi "det levande väsendet". Dessa båda företeelser kräver orubbligt varandras existens och kan aldrig i någon enda situation vara utan varandras sällskap. Kunde de slippa ifrån varandra, skulle en total stillhet ovillkorligen bli den avlösande faktorn. Men om en total stillhet blivit en faktor, hur skulle då det förut "upplevande något" åter kunna komma i kontakt med "upplevelsen av livet"? Det "upplevande något" och "livsupplevelsen" är således evigt sammanfogade som en oskiljbar enhet. Och det är i kraft av denna oskiljbarhet som evighetspanoramat dyker upp i det levande väsendets analys eller historia.
Det levande väsendet avslöjar sig således här för oss som ett "något" som utgör "det timliga" och därför är underkastat "det timligas" lagar, samt ett "något" som är höjt över "det timliga" och därför existerar utanför dettas lagar. Och här har vi kommit till det "något" i det levande väsendet som upplever sig självt i form av ett inre centrum som kan "tänka" sig "utanför" och "innanför" varje skapad företeelse, oberoende av hur fast, flytande, gasformig eller strålformig (andlig) den framträder och oberoende av hur stor eller liten, hur tillsluten eller öppen den visar sig. Det blir således genom upplevelse ett faktum att detta centrums existens och immunitet gentemot tid och rum eller analys inte bara är teori, utan att det faktiskt utgör en orubblig, praktisk verklighet. Det är denna verklighet vi kallar "självet" eller "jaget" i det levande väsendet.

Föregående

Nästa