Martinus: Livets Bog, del 4, st 1065

1065. Eftersom ovannämnda jag kan uppfatta eller uppleva sig självt som ett viljeförande "något", som kan laborera med energi, rörelse eller materia och därvid skapa "materiella" företeelser, och det alltså såsom dessa företeelsers skapare kan uppfatta sig självt som varande "utanför" dessa, varför ingen av dessa företeelser kan uttrycka dess analys, är det klart att det endast kan uppleva sin egen högsta analys som "X". Men som "X" utgör det ju inte något "levande väsen". Då är det endast: "något som är". "Ett levande väsen" blir det endast i kraft av sin förmåga (X2) att uppleva sig självt "inuti" de av det självt frambringade "skapade företeelserna" (organismen och rörelserna) och framträder då inför sina egna sinnen som "ett levande väsen". Skillnaden mellan dess analys som "levande väsen" och dess analys som "X" ligger i den omständigheten att det i den första analysen utgör "nuet", medan det i den andra analysen utgör "evigheten".
För att förstå detta måste man göra klart för sig att "evigheten" är detsamma som "det obegränsade". Och då endast "det obegränsade" kan vara lika med "X", blir detta, "det obegränsade", följaktligen identiskt med det levande väsendets första eller högsta analys. Likaså måste man ha i minnet att "nuet" är detsamma som "det begränsade". Det utgör alltid det skarpt avgränsade "mittpartiet" mellan förfluten tid och framtid. Eftersom förfluten tid och framtid inte existerar för något som inte har medvetande, måste det levande väsendet vara det absolut enda existerande som kan vara "ett" med "nuet". "Nuet" är således identiskt med ovannämnda "någots" eller "evighetens" "tillfälliga" utslag. Då detta utslag i sin helhet endast kan äga rum i form av "det levande väsendet", blir det här till orubblig verklighet att detta väsen och "nuet" är identiska. Det levande väsendets högsta kosmiska analys är således detsamma som "evigheten", medan dess högsta timliga analys är detsamma som "nuet".

Föregående

Nästa