1071. Eftersom det levande väsendet inte kan existera utan att vara identiskt med en oskiljbar enhet, sammansmält av "tiden" och "evigheten", är det nu lätt för forskaren att frigöra sig från varje "tankeförvillelse" och hänföra alla det levande väsendets kosmiska analyser till deras respektive platser i livsupplevelsen, och där uppfatta dem i deras absolut rätta kosmiska perspektiv och se var de är verklighet och var de är illusion. Denna kvalifikation är desto nödvändigare som alla existerande kosmiska analyser av det levande väsendet i motsatt fall endast kommer att göra forskaren mentalt defekt och åstadkomma hans möte med "tröskelns väktare". Han kan då ibland komma att bedöma timliga företeelser som kosmiska och omvänt. Det är självklart att detta i sin tur leder till en motsvarande illusorisk uppfattning av livet och tillvaron, en uppfattning som då inte står högre än enkel eller primitiv övertro. Han kommer nämligen, om han inte är ödmjuk, att med sitt felaktiga kosmiska vetande börja förklara alla de stora konstnärernas sköna skulptur- och bildskapelser och diktares och författares poetiska dikter och lovprisningar av naturen och livet som intetsägande illusioner, och därmed på ett sätt rättfärdiga sin egen brist på ödmjukhet och tacksamhet inför livets eller naturens skönhet och prakt. På samma sätt kommer han också att skyla sin brist på kärlek till nästan eller sin bristande förmåga till medlidande inför nästans lidande och mörka öde med motiveringen, att hon själv är den primära orsaken till sin egen olycka och därför inte bör ha krav på förståelse eller kärlek från något annat väsen. Han kommer att i stor utsträckning dölja sig bakom den kosmiska analysen "ingen kan lida oförskyllt och ingen kan göra orätt", och inbillar därmed sig själv mer eller mindre att han skulle vara oskyldig till varje smärtsamt lidande som han vållar sin nästa. Han åberopar att det inte existerar något "gudomligt" och inte något "djävulskt". Ingen är "god" och ingen är "ond", ingen är "vacker" och ingen är "ful" osv. Men inte desto mindre framför han uppfattningen att "allt är mycket gott", en uppfattning som avlägsnar honom från själva bönens natur och kraft. Därigenom förlorar han för en tid den enda existerande naturliga mentala inställning och träning av medvetandet som skulle kunna leda honom till den direkta personliga kontakten med Gudomen, det vill säga med livet och tillvaron eller med upplevelsen att vara "ett med Fadern". Ja, "tröskelns väktare" är här realistisk verklighet.
      Som vi här ser, kan en missuppfattning av kosmiska analyser bli tämligen ödesdiger för den omogna forskaren, som till följd av denna missuppfattning får leva helt i disharmoni med sig själv och sin omgivning. Han har således kommit i beröring med analyser, vars verkliga sanning han inte alls förstår och som därför bara blir ett slags livsfilosofi för honom, genom vilken han i god tro förespeglar sig ansvarsfrihet för sitt ofärdiga eller mindre kärleksfulla sätt att vara gentemot sin nästa och sin omgivning, med motiveringen att "allt är mycket gott" och att ingen "kan göra eller lida orätt", och att var och en är upphov till sitt eget olyckliga eller lyckliga öde.