1072. Som framgår av ovanstående, anför den omogna forskaren tre av livets allra största och orubbliga sanningar till försvar för sitt ofullkomliga uppträdande. Men kan dessa stora sanningar göra honom fri från ansvar för sina handlingar? Kan de ge honom lov att mörda sin nästa, att begå lustmord eller rånmord? Har han lov att förfölja, genera och baktala sin nästa med motiveringen att denna mörka karma eller detta mörka öde är något oundvikligt för henne? Och kan han i övrigt vara tillfreds med att bygga sin viljeföring på denna missuppfattning av de orubbliga, eviga sanningarna? Kan han själv konsekvent leva på denna sin missuppfattnings livsfilosofi? Väljer han lika gärna ett mindre vackert som ett vackert väsen till äkta maka? Väljer han lika gärna en verksamhet som rånare som en ärlig sysselsättning till levnadsbana? Tycker han att sadism, perversitet och lustmordstendenser är lika åtråvärda som talanger för hjärtats högsta skapande och kultur? Kan han låta bli att tacka sin nästa i en situation, där hon osjälviskt har räddat hans liv, med motiveringen att räddningen bara var fullgörandet av ett helt rättmätigt krav, något som han utan vidare kunde fordra av sin nästa? Kan han i alla fysiska situationer verkligen finna tillfredsställelse eller fullt försvar för sitt samvete med motiveringen att "allt är mycket gott" och därmed även hans egna handlingar, av vad slag de vara må? Kan han i längden med samma motivering fortsätta att avstå från varje slags bön till Försynen? Finns det inte i honom krafter som i en olycklig eller farlig situation söker sig mot "det okända" för att få hjälp när ingen hjälp står att få inom "det kända"? Och kan han vara totalt utan någon tacksamhetskänsla mot en försyn i sådana situationer eller ögonblick, då naturen och livet plötsligt har berikat honom med en efterlängtad uppfyllelse av hans skönaste önskedrömmar? Kan han i sådana situationer själv ta åt sig hela äran av denna uppfyllelse med motiveringen att det helt och hållet är hans eget verk, eftersom var och en ju är sitt eget ödes absoluta skapare, och att det därför inte kan finnas något att tacka för? Det är alltså ett högst ohyggligt själsligt perspektiv som de stora sanningarna kan fängsla ett väsens mentalitet i när de missförstås. Och ju större missförståndet är, desto mer framträder väsendet för den utvecklade forskaren som en individ som spårat ur från den direkta vägen mot det eviga ljuset eller den kontakt med upplevelsens lagar som är livets högsta normalitet. Denna missförståndets urspårning och den åtföljande större eller mindre medvetandemässigt abnorma inställningen till livet är desto farligare, eftersom den, som vi just har sett, grundar sig på livets största, orubbliga, eviga sanningar.