Martinus: Livets Bog, del 4, st 1073

1073. I det följande ska vi se vad det är som är felaktigt i ovannämnda väsens uppfattning. De stora sanningar som han motiverar sin tillvaro med, kan ju i sig själva inte rubbas. Nej, det är riktigt. Men enligt vår senaste analys av "det levande väsendet" utgör detta väsen ingenting annat än "tiden" och "evigheten". "Tiden" är som nämnts detsamma som "nuet", medan "evigheten" är "jaget". "Nuet" är "det föränderliga", medan "jaget" är "det oföränderliga" eller "den fasta punkt" kring vilken "det föränderliga" rör sig. Båda företeelserna är som nämnts absolut oskiljbara, eftersom de ömsesidigt är förutsättningen för varandras existens. Att de evigt varit sammansmälta eller framträtt som en enhet, är ett faktum genom den omständigheten att de, om de någonsin hade varit åtskilda, aldrig skulle ha kunnat smälta samman till en enhet. Hur skulle det i så fall ha gått till? Om de vore åtskilda, skulle de båda sakna varje form av förnimmelsemässig existens, i och med att såväl "den fasta punkten" som "rörelsen" då måste vara lika med "intet". Och av "intet" kan som bekant omöjligt komma ett "något". "Nuet" och "evigheten" har därför evigt existerat som en "tvåenighet". Då denna "tvåenighet" är "det levande väsendet", och detta således är själva "tiden" och "evigheten", är dess eviga existens därmed underbyggd och stabiliserad av de allra högsta realistiska fakta som över huvud taget finns. Vad eller vem kan "tiden" och "evigheten" annars vara? Absolut intet och ingen. Vad vi än pekar på, till exempel en flod, en sjö, en skog, ett berg, en sten, en maskin osv., kan dessa företeelser aldrig någonsin utgöra annat än "tiden". "Evigheten" saknas däremot totalt i dessa tings framträdande. De kan därför aldrig någonsin framträda för oss som självständigt liv, utan utgör i stället var för sig bara ett "brottstycke" av ett "levande väsen". De uppräknade tingen är visserligen inte brottstycken av en människas, ett djurs eller något annat "levande väsens" organism som tillhör vår spiral, men det ändrar ju inte principen. Inget väsen kan leva annat än i ett makroväsens organism. Detta makroväsen är för vår del först och främst jordklotet. Alla de företeelser som för oss framträder i det vi kallar naturen, bildar alltså tillsammans, i form av jordklotet, först och främst en logisk och fullkomligt självständig enhet, som åter genom sin logiska rörelsekombination blir uttryck för viljeföring och därmed avslöjar denna enhet som ett "levande väsens" organism. Men då logisk viljeföring i sin tur avslöjar något som är utanför rörelsen, i och med att det leder rörelsen och således är utanför "tiden" och därför endast kan vara själva "evigheten", blir allt omkring oss i form av naturen identiskt med "det levande väsendet". Det är ju samma företeelse som gör sig gällande i mindre format, när vi till exempel ser på en hand, ett öga, ett öra, en näsa, en nagel, ett stycke kött, en benknota, ett skinnstycke osv., bara med den skillnaden att här känner vi utmärkt väl dessa företeelser och vet att de inte är självständiga, utan utgör "brottstycken" av levande väsens organismer. Här faller det oss inte in att kalla företeelserna för "naturen". Vi vet vilket logiskt ändamål de skapats till att uppfylla. Och då de därigenom också är uttryck för eller är en produkt av viljeföring, avslöjar de likaså ett "något" som inte kan vara rörelse, utan som är rörelsens och viljans förare eller ledare. Eftersom detta "något" inte är rörelse och därmed också är utanför "tiden", kan det endast vara identiskt med "evigheten". "Tiden" och "evigheten" är således närvarande i allt som vi över huvud taget kan förnimma. "Tiden" kan inte vara närvarande utan att avslöja "evigheten". Och "evigheten" kan endast uppenbara sin närvaro genom "tiden". De två företeelserna kan således aldrig förekomma åtskilda, utan är som tidigare nämnts en "tvåenighet" eller en enhet med två analyser. Då denna enhet utan undantag är "det levande väsendet" och omöjligt kan vara något annat, och eftersom något annat därför över huvud taget inte kan existera, är "det levande väsendet" således livets högsta analys. Det är den enda helhetsanalysen av universum, naturen och livet som över huvud taget kan existera. Världsalltets helhetsanalys är således ett "levande väsen". Andra helhetsanalyser av viljestyrd materia och skapelse – såsom människa, djur, växter och mikromateriekombinationer – kan inte heller vara annat än "levande väsen". "Det levande väsendet" är således alla analysers alfa och omega. Det är huvudfacit bakom såväl alla former av makrokosmos och mikrokosmos som av mellankosmos.

Föregående

Nästa