1075. Som vi här har sett, är "det levande väsendet" således detsamma som "tiden" och "evigheten" framträdande i kött och blod, och dessa sistnämnda företeelser i sin tur är i detta sammanhang detsamma som materiens ansamling i en "levande organism". Inget slag av materia kan existera utan att vara just "kött" och "blod" i en organism. Men det betyder naturligtvis inte att detta "kött och blod" har samma röda färg som kött och blod hos den jordiska människan. Växtens "blod", det vill säga dess livsvätska, har ju vattnets klara färg, och dess "kött" är ju huvudsakligen grönt, medan fiskarnas "kött" mest är vitt. För jordklotets del är livsvätskan eller "blodet" detsamma som havens, sjöarnas och flodernas vattenmassor. Vattnet är ju normalt inte heller rött, och ändå är det en absolut lika oumbärlig livsvätska för jordklotets organism som det röda blodet är för djur och människor. Utan vatten skulle klotet bara vara en intorkad eller hopskrumpnad och livlös mumie eller materiemassa. Vad gäller jordklotets "kött", det vill säga dess mull-, jord-, sand- och lermassor, dess kol- och kemikalieavlagringar, är ju dessa företeelser inte heller bundna till människoköttets röda färg, och dess skelett, alltså dess granitklippor och övriga stenmassor och mineralformationer, har inte människoskelettets vita färg. Kosmiskt sett är således all materia "kött" och "blod" i organismer och kan omöjligt vara något annat. Allt blir därför "levande". Detta liv i sin tur är detsamma som "upplevelse" och "det upplevande", vilket åter är detsamma som "tiden" respektive "evigheten", och dessa två kan som vi vet omöjligt framträda åtskilda, och kan därför i sin högsta analys endast framträda som en enhet i form av ett evigt existerande "levande väsen". "Det levande väsendet" är således i sitt framträdande orubbligt en inkarnation av "tiden" och "evigheten". Där den ena eller andra av dessa två företeelser inte finns, existerar inget "levande väsen". Och eftersom de är oskiljbara, kan det absolut inte någonstans förekomma eller existera något som inte uttrycker ett "levande väsen". Allt är liv, allt är "levande".
      Kan en högre eller vackrare dröm eller uppenbarelse komma "det levande väsendet" till del än den som här genom livets eget tal blivit till realistisk verklighet, nämligen den att "det levande väsendet" är själva "tiden" och "evigheten" och att någon annan "tid" och "evighet" absolut inte existerar, och vidare att denna "tid" och "evighet" omöjligt kan existera utan att vara en oskiljbar enhet, genom vilken väsendets identitet med "evigheten" garanteras vara "ett evigt behärskande av tiden", "en evig upplevelse av rummet", "en evig manifestation av självet" och därmed "en evig uppenbarelse av Guds avbild", det vill säga "Gudomens väsen". I sanning – för detta väsen är "en dag som tusen år, och tusen år som en dag".
      Och är det inte här lätt att inse, att även om vi hade "morgonrodnadens vingar och gick till vila ytterst i havet" eller på ljusets strålar färdades tusen och åter tusen ljusår ut i den eviga rymden till fjärran sol- och stjärnvärldar, till klot och himlanejder med andra mänskligheter, djur, växter och mineraler, skulle vi också där finna oss själva inhöljda i detta Gudomens strålande väsen och se, att i oss lever, rör sig och är oändlighetens sfär. Den tillryggalagda rymden är vårt "förflutna". Den förbiglidande rymden är vår "nutid" och den emot oss kommande rymden är vår "framtid". Världsalltet är vårt "medvetande". Vi är tiden och evigheten, Gudomen och livet uppenbarade i kött och blod. Denna uppenbarelse är "det levande väsendet".