1076. Efter denna orientering om "det levande väsendet" är det inte längre svårt för den utvecklade forskaren att förstå hur de kosmiska analyserna bör användas för att detta användande ska vara i överensstämmelse med livets lagar. Vi vet nu att "det levande väsendet" orubbligt är en enhet bestående av "tiden" och "evigheten", vilket åter är detsamma som "det föränderliga" respektive "det oföränderliga" – de två företeelser som vi ju också känner som organismen (livsupplevelsen, medvetandet) respektive jaget. Med begreppet "det levande väsendet" kan vi därför varken beteckna "organismen" eller jaget, varken "tiden" eller "evigheten", varken "det föränderliga" eller "det oföränderliga", utan endast den enhet som dessa två företeelsers oskiljbarhet bildar. Då denna enhet blir tillgänglig för förnimmelse enbart i kraft av "det föränderliga", kan inget av det vi direkt förnimmer av "det levande väsendet" vara "evigt", utan endast "tillfälligt" eller "övergående". Ja, det befinner sig ju i förvandling redan medan vi ser på det. Det betyder naturligtvis inte alltid att förvandlingen sker så snabbt att vi kan märka den, men den är orubbligt i högre eller lägre grad för handen. Och när någonting förvandlas, betyder detta "rörelse". Men "rörelse" kan i upplevelseögonblicket eller "nuet" endast manifestera sig i en riktning. Den kan inte gå emot sin egen riktning. Den kan inte rikta sig mot öster och väster eller uppåt och nedåt samtidigt, lika lite som ett väsen kan öka och minska i vikt eller uppträda behärskat och obehärskat samtidigt. Eftersom "rörelse" (manifestation) således i "nuet" eller upplevelseögonblicket bara kan ha en riktning, blir denna riktning "det levande väsendets" analys. Men då väsendet ständigt utgör "det föränderliga" eller är underkastat förvandling, kan denna analys endast gälla i själva upplevelseögonblicket eller "nuet"; i nästa "nu" har ju förvandlingen framskridit ytterligare, och väsendets analys blir i detta nya "nu" en annan än den var i det första "nuet" osv. Alla sådana analyser kan därför endast uttryckas som "timliga" eller "tillfälliga". Eftersom "det levande väsendet" ju är ett "evigt" väsen, kan en sådan "tillfällig" analys inte vara något uttryck för denna eviga tillvaro, i och med att den bara är ett uttryck för "det levande väsendet" i det "nu" eller upplevelseögonblick då det förnams eller upplevdes. Om vi därför använder denna analys som måttstock eller uttryck för väsendets eviga tillvaro, gör vi oss skyldiga till ett stort missförstånd. Om vi således säger om denna eviga existens att den till exempel är "vacker", är det inte alls denna eviga existens, utan den i "nuet" eller upplevelseögonblicket framträdande delen av denna existens, som är "vacker". Något annat kan denna analys omöjligt vara uttryck för, helt bortsett från att en "evig existens" inte kan ha någon analys utöver denna enda: "något som är". Genom att framhäva "den eviga existensen" som "vacker" har vi alltså här lämnat "tiden" och håller oss endast till "evigheten", som i sig själv, åtskild från "tiden", alls inte kan vara något "levande väsen". Och ett "levande väsen" som inte existerar, kan inte ha en existens som är "vacker" eller på annat sätt uttrycka någon form av analys. Här – och enbart här – blir den timliga analysen, detta att vara "vacker", till illusion. Detsamma gäller naturligtvis alla andra "timliga" analyser, mått- och viktfacit, som används på det "eviga" i "det levande väsendet", detta "eviga" som absolut endast kan vara lika med "X" och inte något "levande väsen".