Martinus: Livets Bog, del 4, st 1081

1081. Då ett föremål verkar starkare eller fordrar "större" platsområde i själva upplevelsen ju närmare det befinner sig förnimmelseområdets centrum, och omvänt ju längre ut det befinner sig i detta områdes periferi, uppstår här urformen för "storlek". Och då materiekombinationerna åter inom dessa storlekar eller storleksbegrepp kan vara mer eller mindre förtätade, uppstår här urformen för "fasthet" och "porositet". Och då de inom storleksbegreppen eller rumsområdet framträdande materierna kan vara mer eller mindre förtätade, uppstår här urformen för det vi kallar "vikt". Ett föremål av en viss storlek eller rymd kan således vara "tyngre" eller "lättare" än ett annat föremål av samma storlek eller rymd, i den mån det ena föremålets innehåll är mer eller mindre förtätat än det andras. Vi ska inte här komma närmare in på de timliga förnimmelsemetoderna, utan bara betona, att i och med att tingen i förnimmelseområdet kan vara mer eller mindre "nära" eller "fjärran" från detta områdes centrum och från andra detaljer i samma område, och även kan vara "lättare" eller "tyngre" än andra ting inom området, står vi här inför den princip som allt förnimmande beror av. Utan denna princip skulle allt förnimmande vara fullständigt omöjligt. Det är denna princip vi känner till som "kontrastprincipen" inom förnimmelseområdet. Om alla ting vore lika stora, vägde lika mycket, hade samma färg etc., vad skulle då markera detaljernas avgränsning, vilken ju är detsamma som tingens "synlighet" eller tillgänglighet för förnimmande? Denna tingens "avgränsning" eller "synlighet" upprätthålls uteslutande av kontrastprincipen, som är detsamma som "perspektivprincipen", vilken i sin tur har sin upprinnelse i "X2", något som vi senare ska komma tillbaka till.

Föregående

Nästa