1082. Eftersom själva förnimmandet enbart betingas av att tingen eller detaljerna i förnimmelseområdet är olika, blir denna tingens olikhet en lika absolut realitet som själva förnimmandet. När vi därför till exempel säger om ett väsen att det är "orättfärdigt", innebär detta i själva verket att vi uttrycker den "begränsning" eller den kontrast som den särskilda handlingen eller företeelsen har inom förnimmelseområdet, alltså en egenskap som denna företeelse absolut måste ha, för annars skulle vi ju omöjligt kunna förnimma den. Den utgör alltså en motsats till de detaljer i vårt förnimmelseområde som vi uppfattar som "rättfärdiga". Vore den inte just en motsats till dessa, skulle vi ju ha uppfattat den som ett med dessa detaljer, och därmed hade den hört till det vi uppfattar som "rättfärdigt". Detsamma är naturligtvis fallet när vi säger att något är "kärleksfullt", något är "ont", något är "stort", något är "litet", något är "genialt" eller "primitivt" osv. Dessa uttryck är alla registreringsuttryck för den bestämda kontrast som var och en av de nämnda företeelserna uppvisar, markerar eller kännetecknas av i förhållande till de övriga företeelserna eller detaljerna i förnimmelseområdet. När det därför är tal om förnimmande, kan man inte ignorera dessa detaljer eller påstå att de är "illusioner" inom själva upplevelsesfären, "nuet" eller "tiden". Var och en av dem är en absolut realitet, utan vilken förnimmandet vore omöjligt. När en människa uppfattar en annan människa som "ond", är denna uppfattning en verklig realitet i hennes förnimmelseområde. Det innebär i sin tur att i detta område är alla detaljer inställda i ett sådant förhållande till varandra, att helhetsverkan eller det samlade facit av dem är av en natur som gör att det främmande väsendets natur i förhållande till denna absolut måste framstå som "ond". Men det betyder inte att detta väsen i absolut mening verkligen är "ont". Det kan nämligen finnas väsen som har andra sinnesuppsättningar eller förnimmelseområden, i vilka väsendet i fråga framträder som det motsatta. Det innebär alltså att detaljerna i dessa andra väsens förnimmelseområden har ett sådant helhetsframträdande, att väsendets framträdande här utgör en större eller mindre kontrast och därför ovillkorligen måste få en helhetsverkan som gör att väsendet då framstår som "gott". På samma sätt förhåller det sig med allt förnimmande. Det som uppfattas som "gott" av det ena väsendet kan samtidigt uppfattas som "ont" av det andra, det som är "vackert" för den ene, kan vara "fult" för den andre, och så förhåller det sig på många fält. Men vem har då rätt? Absolut alla har rätt. Tingen är verkligen "onda", "goda", "vackra" och "fula" inom de förnimmelseområden där de förnims eller uppfattas så. Hur skulle det annars vara? Om det inte vore på det sättet, vad skulle då bära förnimmelsen? Bedömningsförmågan och därmed bedömningen av det uppfattade eller upplevda beror ju helt och hållet på dettas kontrast eller förhållande till de detaljer som redan existerar i samma förnimmelseområden. Det är exakt samma princip som gör sig gällande, om man, till exempel efter att ha hållit sin hand i 5-gradigt vatten, sticker ned den i 15-gradigt vatten. Man upplever då detta vatten som "varmt". Men om man först håller handen i 30-gradigt vatten, uppfattar man därefter det 15-gradiga vattnet som "kallt". Eftersom all sinnesförnimmelse således enbart beror på den kontrast eller avvikelse som det uppfattade utgör i förhållande till de i förnimmelseområdet redan tidigare existerande erfarenheternas eller upplevelsernas särskilda natur, kan ju ett väsen omöjligt förnimma eller uppleva på något annat sätt än det som dess redan tidigare upplevda erfarenheter och dessas placering i förnimmelseområdets centrum eller periferi tillåter eller betingar. Förnimmelserna "kall" eller "varm" är verkliga realiteter i det givna "nu" då de upplevs. Att två människor i samma "nu" inte upplever 15 graders värme lika, ändrar alltså inte principen. Huruvida de upplever den ena eller andra värmegraden som "värme" eller "kyla", beror alltså på vilken värmeförnimmelse de upplevt omedelbart innan. Samma sak gäller ju också vid upplevelse av "tid". Om man väntar på något som man längtar mycket starkt efter, förnims väntetiden som "lång", medan samma tid förnims som "kort" om man befinner sig i en mycket angenäm situation, som man därför mycket ogärna vill ska upphöra. I det första fallet kan minuterna nästan förnimmas som timmar, medan timmarna i det andra fallet nästan bara upplevs som minuter. Båda dessa förnimmelser av tidens hastighet eller förlopp är därför absolut lika riktiga i respektive väsens förnimmelseområden. Om det inte vore så, vilkendera av de två väsendenas förnimmelser skulle då vara riktig?
      Ja, här vill någon kanske framhålla att de är felaktiga båda två, och att begreppen "kall" och "varm" eller "lång" och "kort" här är "illusioner" och inte har något med verkligheten att göra. Men det är just en sådan uppfattning av tingen som är "illusion", eftersom den nämligen är osann. Dessa förnimmelser har just precis med verkligheten att göra, ty de är själva "verkligheten" inom det förnimmelseområde där de var för sig har uppstått och existerar. Att förneka detta, är att förneka alla de existerande upplevelser som finns inom väsendenas förnimmelseområden, vilket i sin tur vore detsamma som att förneka själva livets existens. Livsupplevelsen består ju uteslutande av sinnesförnimmelser eller de perspektiviska förhållanden som upplevelserna får i förnimmelseområdet. Vilken annan verklighet kan väl vara realistisk för ett väsen än dess egen förnimmelse? Kan "nästans" förnimmelse vara en större verklighet i väsendets förnimmelseområde? Nej, endast väsendets egen upplevelse kan vara "konkret". Ett annat väsens upplevelse kan omöjligt bli annat än "abstrakt" i väsendets eget förnimmelseområde. Världsalltet eller livet är för ett väsen just precis sådant som väsendet förnimmer det. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Det som väsendet inte förnimmer eller upplever kan ju inte få någon perspektivisk placering i förnimmelseområdet, ja, kommer över huvud taget inte att existera där. Ett väsens förnimmelse av världsalltet kan endast vara dess samlade förnimmelse av de från världsalltet upplevda olika detaljernas perspektiviska placering i dess förnimmelseområde. Denna samlade förnimmelse av världsalltet eller väsendets "världsbild" (världsuppfattning) kan således endast vara präglad av de upplevelser det haft, och av den perspektiviska plats som de enskilda upplevelserna fått i förnimmelseområdets periferi eller nära dess centrum.