Martinus: Livets Bog, del 4, st 1083

1083. Men då själva centrumplatsen inte kan intas av något annat väsen, utan förblir individens eviga, orubbliga "privategendom", kan perspektivet omöjligt bli helt detsamma för varje levande väsen. Centrum- eller mittpunktsområdet är ju själva individens "utsiktspunkt". Och eftersom "perspektivet" är detsamma som tingen sedda från denna punkt, blir varje väsens förnimmelseområde och därmed dess uppfattning av världsalltet, eller av varje annan uppfattning eller förnimmelse, individuell. Det är därför självklart att det av den ena individen uppfattade eller upplevda världsalltet med dess väsen och företeelser måste te sig annorlunda för den andra individen och endast kan vara "abstrakt" för denne. För att det ska kunna vara absolut "konkret", måste denna sistnämnda individ kunna göra sig helt identisk med den förstnämndes "utsiktspunkt", "centrumområde" eller jag, vilket är fullständigt omöjligt. För i så fall måste det ena väsendet helt kunna utplåna det andra, eller med andra ord göra "något som är" till "intet", vilket ju återigen är lika omöjligt som det är att frambringa "något" av "intet". Varje "levande väsen" har således sitt eget speciella förnimmelseområde, i vilket livet eller detaljerna förnims på ett för detta väsen särskilt, individuellt sätt. Väsendet kan beskriva eller skildra detta förnimmelseområde för ett annat väsen, men beskrivningen eller skildringen kan alltså aldrig bli något annat än en "abstrakt" företeelse. Realistisk verklighet, det vill säga "självupplevelse", kan ett väsens förnimmelseområde aldrig bli för något annat väsen än det självt.

Föregående

Nästa