Martinus: Livets Bog, del 4, st 1085

1085. Vad är då detta "något"? Jo, det är ju detaljerna i det utanför väsendets eget förnimmelseområde existerande världsalltet, det vill säga väsen och ting. Dessa väsen och ting är i sin tur manifestationen eller tillkännagivandet av Försynens eller Gudomens viljeföring och därmed utlösningen av ett gudomligt syfte. Då denna viljeföring leder till en företeelse som skapar en bestämd förnimmelse i individens förnimmelseområde, framgår det här att en bestämd hänvändelse, en bestämd korrespondens, utlöses mellan denna Försyn och "det levande väsendet". Eftersom denna dessutom, som vi också har sett, är individuell – samma väsen och ting påverkar inte alla väsen lika, det som verkar "kallt" på det ena, kan verka "varmt" på det andra osv., alltefter väsendets tidigare sinnesuppsättning – får upplevelserna inte samma placering i väsendenas förnimmelseområden. De väsen och ting som i det ena väsendets förnimmelseområde vid upplevelsen placeras nära centrum och därför till följd av sin närhet blir dominerande och avgörande i det upplevande väsendets viljeföring och upplevelse av livet, blir hos det andra väsendet bara placerat i förnimmelseområdets periferi, och blir därmed genom sitt avstånd från centrum eller områdets "utsiktspunkt" enbart av underordnad betydelse i viljeföringen. Vi ser således att sådant som kan verka med en väldig kraft på det ena väsendet, ibland kan vara helt likgiltigt för det andra och omvänt. Därför blir livsupplevelsen individuell. Men då de upplevda händelserna blir till en serie intryck som till slut visar sig utgöra en helt logisk ordningsföljd och därigenom avslöjar ett syfte eller en avsikt, i och med att de leder till ett samlat slutfacit som till hundra procent är nyttigt och därmed till hundra procent kärleksfullt för individen, blir "det levande väsendets" samlade växelverkan med naturen, omgivningen och medväsendena till en "levande korrespondens". Ja, denna är i sin helhet till och med så stark och fullkomlig att inget samtal mellan enskilda levande väsen eller individer kan vara så "levande", det vill säga högintellektuellt och därmed kärleksfullt. I samtalet mellan individerna inbördes råder det i stor utsträckning brist på förmåga att uttrycka sig klart och brist på förmåga att förstå. Okunnighet, missförstånd, naivitet och primitivitet gör sig därför gällande och skapar disharmoni, förföljelse och lemlästning mellan väsendena. Detta "samtal" mellan "de levande väsendena" inbördes blir därför här i viss utsträckning synnerligen ofullkomligt, medan korrespondensen mellan "det levande väsendet" och Försynen eller Gudomen i form av "livsupplevelsen" är absolut fullkomlig och därmed absolut "helig". Här finns inget missförstånd, ingen indignation eller vrede, endast en allomfattande förståelse och kärleksfull planmässighet. Och tack vare denna totala fullkomlighet hos den "heliga" korrespondensens ena part (Gudomen) blir den andra parten, det vanliga "levande väsendet" (gudasonen), också fullkomlig, och växelverkan mellan Guden och gudasonen därmed till sist också upplevd som "helig" från den sistnämndes sida. Det är denna "heliggörelse" av livsupplevelsen som kommer gudasonen att uppleva sig själv såsom varande "ett med Fadern" och därmed utgörande "vägen, sanningen och livet".

____________
* Rättat från "Gudomen" till "livsupplevelsen", jfr styckets text.

Föregående

Nästa