Martinus: Livets Bog, del 4, st 1087

1087. Ovannämnda upplevelse utgör alltså "lyckan" i sin kulmination. Och för att nå den i denna kulmination måste man alltså passera alla de underliggande stegen. På dessa steg måste "lyckan" naturligtvis vara av en motsvarande lägre styrkegrad. Detta är då också grunden till att "lyckan" liksom allt annat blir ett "perspektivförhållande". Ju högre steg den observeras ifrån, desto fullkomligare överblick får man över den. Det gäller naturligtvis här liksom det gäller för vilka andra företeelser som helst. Och det är därför vi ser att det som ibland kan vara "lycka" för den ene, endast kan förnimmas som "olycka" av den andre. För somliga väsen betyder det "lycka" att kunna få hämnas på någon, medan "att hämnas" av andra väsen närmast skulle förnimmas som en "olycka". För somliga kan en viss företeelse endast ses som "orättfärdighet", medan andra omöjligt kan uppfatta samma företeelse som annat än "rättfärdighet". Men vad är då sanning? Jo, sanningen är att de alla har rätt. Kan då något samtidigt vara både "rättfärdigt" och "orättfärdigt", både "lycka" och "olycka", både "gott" och "ont"? Nej, det kan det absolut inte, men det behövs inte heller för att alla ska kunna ha rätt. Det är ju inte samma väsen som ser företeelserna både som "rättfärdiga" och som "orättfärdiga". De väsen som uppfattar någonting som absolut "rättfärdigt" kan inte samtidigt uppfatta detta som "orättfärdigt". Ett väsen som är "lyckligt" kan inte samtidigt vara "olyckligt". I så fall skulle ju kontrasterna i dess förnimmelseområde upphäva varandra, och dess upplevelse av livet skulle då bli lika med "X", vilket innebär att den som upplevelse skulle bli till "intet". Men väsendenas upplevelse är inte lika med "intet", den är lika med "något".

Föregående

Nästa