1089. Det som gör ett "något som är" till ett "levande väsen" är, som vi tidigare berört, dess förnimmelseområde eller förnimmelsehorisont. Utan denna vore det ju inte något "levande väsen". Och då de levande väsendenas förnimmelsehorisonter ligger på skilda mentala höjder, erbjuder deras horisontområden olika utblickar eller överblickar. Det vi förnimmer eller upplever av "det levande väsendet" är således dess mentala utsiktspunkt eller utblick och dess därav bestämda manifestation och viljeföring. Och då det är väsendets mentala horisontområde eller överblick som fullständigt markerar dess framträdande i livet som "växt", "djur", "människa", "visdomsväsen", "intuitionsväsen" och "salighetsväsen", blir dessa beteckningar i själva verket uttryck för mentala höjdpunkter. Dock måste det i detta sammanhang påpekas att "salighetsväsendet" i sig självt inte betecknar ett "högre" stadium än "intuitionsväsendet". Skillnaden här är i stället att "salighetsväsendet" inte lever i någon "yttre värld", utan återupplever alla de yttre världarna i form av en i ett stort område isolerad "inre värld", vars detaljer, som tidigare berörts i Livets Bog, uteslutande är minnen eller erinringar som framträder i "guldkopior", vilket i själva verket innebär dess eget "förflutna" förädlat och fullkomnat. "Intuitionsväsendet" däremot, liksom spiralens övriga väsen, lever ju fundamentalt i de yttre världarna. Dessa yttre världar, liksom även "salighetsriket", känner vi redan till som "steg" på "utvecklingsstegen" (se symbol nr 7, Livets Bog, del 1). Eftersom livsupplevelsen således kan indelas i mentala höjdpunkter, kan den i själva verket sägas vara ett mentalt "berg", på vilket dessa utsiktspunkter eller steg är avsatser. "Utsikten" från varje avsats har alltså sitt eget särskilda perspektiv, som har desto fler detaljer och är desto mer omfattande ju närmare avsatsen ligger "bergets topp" (den gudomliga världen), där perspektivet kulminerar och därmed markerar detaljerna från alla underliggande avsatser eller steg på "bergets" sidor. Var och en av dessa avsatser eller "utsiktspunkter" har sitt särskilda perspektiv. Väsendena på en och samma avsats har därför mer eller mindre samma "utsikt". De utgör i det stora hela ett gemensamt förnimmelseområde och har därigenom, likaså i det stora hela eller i grova drag, samma inställning till själva "förnimmelseberget", med undantag för den lilla perspektiviska skillnad som med nödvändighet måste finnas mellan de enskilda individerna, eftersom dessa ju måste inta var sin "plats" eller var sitt "rum" på avsatsen. Inget väsen kan ju inta ett annat väsens rum. Och det är denna omöjlighet att inta varandras kroppsliga och andliga rum som alltså gör väsendena "individuella". Även om väsendena befinner sig på samma förnimmelseavsats, måste de ändå utgöra var sin mittpunkt i avsatsens perspektiv. Och eftersom de inte utgör samma mittpunkt i perspektivet, blir utsikten inte helt densamma för dessa väsen, trots att de alltså befinner sig på samma avsats. Vi finner därför att väsendena på en och samma avsats har en gemensam "storhorisont" och en individuell "mikrohorisont". Det är en sådan "storhorisont" som ger avsatsen dess namn, till exempel "människoriket". Alla vuxna normala väsen inom detta rike uppfattar eller ser detta rikes existens såsom något åtskilt från "förnimmelsebergets" övriga avsatser, till exempel "växtriket" och "djurriket". Denna syn är alltså uttryck för de perspektiviska huvudlinjerna eller grunddragen för avsatsen i fråga. Den är väsendenas "storhorisont" på denna avsats.
 
____________
* Rättat från "storhetshorisont" till "storhorisont", jfr styckets text.