1096. Innan vi nu övergår till att visa de olika tankearternas rätta platser i kretsloppet och beteckna dem som "fullkomliga" och "ofullkomliga", måste vi göra helt klart för oss utifrån vilket fundament en "tanke" kan visas representera den ena eller andra graden av "ofullkomlighet", det vill säga ofullbordat eller outvecklat tillstånd. Vad är det då för företeelse som kan vara det fundament på vilket "tankens" kvalitet så definitivt och orubbligt fastställs? Ja, här är det fråga om precis samma företeelse som den som bestämmer graden av ett "levande väsens" utveckling. Vi vet ju sedan länge att utvecklingen representerar en skala av stadier eller steg som sträcker sig från "primitivitet" till "högintellektualitet". Denna företeelse kan inte rubbas. Ingen kan ju med rätta påstå att "kulturmänniskans" mål och utveckling går i riktning mot att bli "naturmänniska". Är det inte motsatsen som är ett orubbligt faktum? Är det inte likaså ett orubbligt faktum att våra förfäder saknade alla de olika resultat av intelligensfunktionen som i dag har gjort jorden till en värld av tekniska underverk, där elementen alltmer behärskas och kan sättas i arbete för människan enbart genom att trycka på knappar? Ja, är man inte starkt på väg att låta dessa knappar avlösas av "fotoceller" eller liknande, så att man med bara sin skugga eller utstrålningen från sin hand kan sätta mäktiga kraftanläggningar i rörelse och låta elementen "skapa" det man önskar? Det är visserligen sant att denna stora begåvning inte har minskat den dräpande principens yttringar hos jordmänniskan, som krigar och armbågar sig fram, dödar och lemlästar sin "nästa", men detta ändrar ingenting i det faktum att själva den materiella begåvningen och det därav skapade kunnandet är av gigantiska mått jämfört med vad våra förfäder har kunnat prestera i förhållande till elementen eller naturkrafterna. Att dödande och utplånande, egoistiskt armbågande över "nästans" lik och olycka, är tankearter som i sin utveckling inte står i nivå med de tekniska tankearterna och kunnandet, utan tvärtom befinner sig ett stycke efter dessa, är bara ett självklart faktum enligt de här påbörjade analyserna av "det levande väsendets" tanke.
      Överallt följer naturens skapelseprocesser en logisk ordningsföljd. Jordens skapelse skedde till exempel endast gradvis, från ett lägre utvecklat till ett allt fullkomligare tillstånd, till dess att den slutligen blev tjänlig som boplats för växter, djur och människor. Fostret i moderlivet utvecklar sig från en mikroskopisk cell till en fullkomlig organism för ett "levande väsen". Sommaren utvecklas gradvis ur våren, hösten ur sommaren etc. Av allt som är underkastat naturens stora skapelseprocess – vilken ju måste betraktas som den absolut fullkomligaste som existerar – finns det ingenting som framträder kaotiskt. Och ingen av de nämnda företeelserna utvecklas i omvänd ordning, så att jorden blir till en lysande dimma som försvinner i världsrymden och "det levande väsendets" organism blir till en mikroskopisk cell och sommaren utvecklas till vår i stället för höst. I naturens egen lag för rörelse eller skapelse utgör själva "det levande väsendets" "tanke" inget undantag. "Tanken" börjar också i ett tämligen primitivt tillstånd, för att sedan utvecklas vidare och vidare till en hundraprocentig fullkomlighet, det vill säga till den absoluta "genialiteten".