Martinus: Livets Bog, del 4, st 1099

1099. I förnimmelseområdets yttersta periferi har vi således kretsloppets första stadium, "instinktzonen", där detaljerna eller tingen endast är "aningar". När vi riktar vår blick mot en fjärran, okänd horisont, kan vi på sin höjd "ana" vad som finns bortom denna, liksom detaljerna i horisontens yttersta synrand endast kan identifieras högst ofullständigt. Och i samma grad som identifieringen är ofullkomlig, kan dessa detaljer endast framkalla "aning" i vårt medvetande. Vårt medvetande eller förnimmelseområde får på så sätt en "yttersta periferi", där all upplevelse av vad som ligger i och utanför denna periferi endast kan upplevas "aningsmässigt". Och här har vi den allra första späda formen för "tankens" tillblivelse. Ett sådant "aningstillstånd" eller en sådan medvetandereaktion är alltså identisk med det vi kallar "instinkt".
Om vi inte kommer närmare inpå detaljerna i denna periferi och inte får tillfälle att uppleva dem på nära håll eller i vårt förnimmelseområdes inre zoner närmare centrum, sker ingen utveckling av vårt "aningstillstånd". Och "tanken", som alltså på detta stadium bara är "aning", går då helt outvecklad över i medvetande- eller förnimmelseområdets "minneszon", för att där bevaras som "aningsminne". Ett "levande väsen" vars medvetandefunktion huvudsakligen verkar på detta sätt kallar vi en "växt". "Tankar" som i sin utveckling ännu bara är "aning" betecknar vi därför som "vegetabiltankar". Eftersom inget "levande väsen" kan existera utan att ha en "förnimmelseperiferi", och då förnimmelsereaktionerna eller "tankarna" här enligt ovan absolut endast kan framträda som "vegetabiltankar", blir det i motsvarande grad ett faktum att det i varje "levande väsens" förnimmelseområde principiellt finns ett "växtrike".

Föregående

Nästa