Martinus: Livets Bog, del 4, st 1102

1102. "Förnimmelsen" utgör alltså det centrala i utlösningen av "orsak och verkan". För att en företeelse över huvud taget ska kunna "förnimmas" eller "upplevas", måste det i förväg existera något som har förmåga att "förnimma" eller "uppleva". Detta "något" känner vi redan som "det levande väsendet". Som tidigare nämnts, framträder detta väsen i en evig funktion, vilken just är förutsättningen för dess existens som "levande". Denna eviga funktion är den i form av dess "förnimmelse" uppträdande utlösningen av "orsak och verkan". När ett sådant "levande väsen" "upplever" eller "förnimmer" något som "aning", är denna "upplevelse" absolut identisk med "verkningarna" av en föregående "orsak". Att dessa "verkningar" "förnims" som "aning" och inte ger utslag i förnimmelsen på annat sätt, beror helt och hållet på den i förväg utlösta särskilda "orsak" som "upplevelsen" är "verkningar" av. Denna "orsak" kunde, som vi senare ska se, också ha varit av en sådan natur att den hade verkat på förnimmelseupplevelsen inte bara som "aning", utan även som en stark "förmodan" eller ett slags "visshet" i form av "tro". Ja, den kunde ha verkat ytterligare på väsendets förnimmande på så sätt att "upplevelsen" hade blivit till realistisk "förnimmelse", en konkret upplevelse av "behag" eller "obehag", eller den kunde ha blivit ett konkret "vetande" eller en analys av "upplevelsen". Den kunde också ha blivit till ett allra högsta "kärleksmöte" eller en "smekningsutväxling" med allt "levande" och därigenom med Gudomen eller det högsta väsendet, liksom den vidare kunde ha blivit en upplevelse av en allra högsta "inre" salighet. Varje "upplevelse" eller "tanke" ingår alltså i medvetandet såsom tillhörande någon av de här nämnda faserna. Och vilken fas den kommer att sortera eller framträda under, beror alltså på vilken föregående "orsak" som "upplevelsen" är en "verkan" av. Denna föregående "orsak" är själva "förnimmelseförmågan". Denna är som sagt evig, men den hålls vid liv genom att den är en omskapelse av "orsak" till "verkningar" och av "verkningar" till "orsak". Den utgör en kombination av "verkningarna" av allt det som "det levande väsendet" i fråga upplevt i sina tidigare liv. Dessa "verkningar" av tidigare liv framträder således i dag i form av "förnimmelseförmågan" som "orsak" till vad detta väsen kan "förnimma" av alla de energiutlösningar eller den påverkan från livet som väsendet utsätts för eller kommer i beröring med i dag. Om dess "förnimmelse" av en företeelse i dag endast ger utslag i form av en mycket osäker och dimmig "aning", så att väsendet inte alls kan förstå eller begripa vad det står inför, betyder det alltså att väsendet tidigare inte alls har varit i beröring med denna företeelse eller någon liknande. Den är något nytt som dyker upp i dess förnimmelseområde och befinner sig så långt ute i dettas yttersta periferi, att väsendet ännu inte kan urskilja tingen där så klart och tydligt att det skulle kunna identifiera dem eller jämföra dem med något det redan känner till.

Föregående

Nästa